– Klarar du cigarettrök?
Det är kollegan på demensboendet där jag precis börjat sommarjobba som frågar.
Mitt 20-åriga tjuvrökande jag svarar ja på vad som visar sig bli ett möte som fortfarande berör. Och än i dag väcker tankar om vilka minnen vi sparar när kropp och knopp vissnar.
Högst upp i huset, i mitten av en lång korridor bodde 90-åriga Sigrid. På väg dit berättar kollegan om en kvinna som i unga år tog amerikabåten till New York där hon levde loppan på stans jazzklubbar.
– Hon har den vackraste storyn. Den kommer tillbaka med morgonciggen och jag tröttnar aldrig på att höra den, även om jag avskyr röken, säger kollegan och tar täten in på rummet.
Sysslorna startar. Vi lyfter den tysta och nästan totalförlamade kvinnan ur sängen till rullstolen med en lift. I garderoben hänger blanka klänningar på rad. En skakig hand pekar på den lila. Favoriten. Kollegan hänger på ett pärlhalsband och ber mig gå till badrumsskåpet där en ensam flaska Chanel Nº 5 huserar bredvid pastan för löständer.
Dropparna duttas varsamt på halsen och någonting i Sigrids trötta ögon väcks när doften når näsan.
Kollegan tänder ciggen. Röken har precis börjat stiga när Sigrid bryter tystnaden och tar oss tillbaka till 1930-talets New York. Knivskarpt berättar hon om mannen hon mötte, som även han älskade doften av de där dropparna mot hennes hud. Om kärleken som slutligen krossades av Atlantens avstånd. Om decennier av saknad. De rynkiga läpparna drar ett sista bloss på cigarettförlängaren kollegan håller i. Hon blåser ut.
– Han hette George. Ingen har någonsin dansat med mig som George.
Sigrid hette egentligen någonting annat, men historien om den sinnliga ciggen är densamma.