– Den minstas hjärta har slutat slå.
Läkaren lägger ner ultraljudsmojängen i knäet. Sväljer och tittar mig rakt in i ögonen.
– Men det andra fostret lever. Det kommer att klara sig.
Jag är 26 år, gravid för första gången. Med tvillingar i snart sjunde månaden. Jag ligger på en brits, med sticksigt sjukhuspapper under kroppen och med en geleaktig vätska på den stora magen. Håller min man i handen och ser in i läkarens ögon. De är tårfyllda, liksom våra.
Tiden stannar och skenar på samma gång.
Ett dödsbesked och ett... livsbesked, hur hanterar man det?
Det har gått snart femton år sedan den där dagen då vi lärde oss allt om tvillingtransfusionssyndrom. Och om sorg. En tid där liv och död befann sig i en konstant symbios följde. Amning och bajsblöjebytarbestyr ena sekunden, begravningshantering den andra.
Våren och gullvivorna kom samtidigt som min sorg bytte skepnad, det första tidsplåstret av många.
För tiden gör någonting med sorg, hur klyschigt det än kan låta. Min har med tidens gång förvandlats från nattsvart till någonting annat. En kapsel av känslor jag är tillfreds med att bära. Som hela tiden fylls på med liv, minnen och funderingar.
Och med lärdomen om att livet och döden är i en ständig symbios, med eller utan akut sorg.
Vårens gullvivetid är fortfarande min energidepå. Men trots att min tro huserar på annan plats än i kyrkan är allhelgonahelgen viktig.
Dagar där samtal om döden får ta plats – inte minst på nyhetsplats i dagens tidning – och där vi gemensamt lyser upp det mörker som annars är synonymt med just sorg.