Barnet sträcker fram sin mobil och ber mig titta. Jag möts av en pågående chatt på Snapchat.
Rutan med prickar som indikerar att någon skriver är aktiv. Det plingar till.
BÖGAR!!!
Prickarna i det lilla pratbubblemolnet poppar upp igen. Ett nytt pling:
TA SJÄLVMORD.
Handen har börjat skaka, jag sväljer en klump av illamående som väller upp. Barnet som är märkbart taget av situationen är blek.
– Jag ville bara visa en sak jag var stolt över. Varför gör de så här?
Chatten fortsätter, nu även med uppmaningar att sluta hata, sluta mobba.
Jag byter hand och bestämmer mig till slut för att gå in i chatten och outa min vuxennärvaro.
Skriver med skakig hand att det räcker nu, vi föräldrar ser och att den här chatten kommer att lyftas till varenda annan förälder med barn i chatten och även till rektor och lärare.
Som alla sedan händelsen inträffade agerat på ett sätt som gör att världen ljusnat. Föräldrarna har nu en mejllista, pågående samtal om vanor och ovanor, skolan lyfter ämnet som ju borde vara lika självklart som ett kärnämne.
Hur beter vi oss mot varandra bakom skärmen?
När blev det så här? Vad är det som gör att respekten för hur vi människor är mot varandra försvunnit? Skedde det i samma stund som skärmen började ses som en förlängd kroppsdel, något som alla tycks ha, men som oroväckande många har uppenbart svårt att hantera?
Och då menar jag inte tekniskt, utan medmänskligt.
Jag vågar sätta mitt ord på att de här orden inte hade yttrats om vederbörande umgåtts utan en skärm mellan sig.
De är nämligen alla under 13 år och välartade personer med goda sociala förmågor.
Ändå brister det. Och det gör förbannat ont.