Lina Nydahl: Vad vore vi utan drömmar?

Jag är en kaktusdödare.

Hur de kommer in i mitt liv är oklart, för få växter tilltalar mig så lite som dessa sticksigheter. Ändå har de genom mitt vuxna liv fått fäste på oräkneliga fönsterbrädor. Är det maken som införskaffar dem? Svärmor? Min ständigt retsugne lillebror?

Dessvärre blir kaktusarna aldrig särskilt långlivade.

Sannolikt på grund av att jag och även resten av familjen brukar glömma bort vattningsdetaljen. Som till sist även får kaktusar på fall.

Jag är med andra ord fullständigt värdelös på allt som har med odling att göra.

Med den vetskapen blir det extra spännande att försöka förstå varför jag år efter år ger mig på det hela. Inte halvhjärtat, tvärtom.

"Kuvösen immade igen, skockorna gick hädan"

Jag ruinerar mig på nätfröer. För att inte tala om förkultiveringsmojänger. Har till och med lyckas få min man och svärfar att resa ett växthus på tomten.

Som jag varje år drömmer om ska bli den där drömmen till trädgård. Där det växer så det knakar, där man alltid tycks hålla sams och bara så där mojsar ihop den ena smarriga fikaskapelsen efter den andra.

I fjol var jag på god väg. Spaden gick varm, vardagsrummet förvandlades till kronärtskockskuvös. Jag köpte en ny ergonomisk sekatör.

Rustad till tänderna inför vårbruket.

Sen bröt jag fotleden. Kuvösen immade igen, skockorna gick hädan. Växthuset blev cykelskjul och jag en återkommande kund i grannens gårdsbutik.

Nu har kronärtskockornas kuvös återuppstått, liksom säsongstarten av Mandelmanns. Och fröordern har landat i lådan.

Vad vore livet utan drömmar?