Listigt nonsens en gemytlig syssla

Det började en gång med en seriös överläggning. Ämnet var de brutalaste fotbollsspelarna genom alla tider. Uppdraget var att sätta ihop en unik elva, en elva att skrämma barn med. Har man en sådan överläggning duger det förstås inte att sitta och spåna hur som helst. Det krävs papper, penna, research, omröstningar, diplomati och kanske en öl till. Diskussionen var högljudd, underhållningsfaktorn tveklös och resultatet inte så lite imponerande. Det blev en elva som lite senare publicerades som en helsides Mats Olsson-krönika i Expressen och av den sidan blev det till slut en tavla.

Bland backarna fanns Sergio Slaktaren från Bilbao Goycoechea, på mittfältet spelade Nobby Stiles och i anfallet härjade Leopold Luque. Lennart Liston Söderberg var manager och till lagledare utsågs vem som helst från vilket som helst av Uruguays alla landslag.
Det är någonting med män och deras listor. Det är företrädesvis män som ägnar sig åt sådana här ohyggligt intressanta fånerier. Ofta handlar det förstås om idrott, men det kan lika gärna handla om den fräckaste låttiteln (Det skulle vara enkelt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag, tror jag med Bob Hund) eller den mest bortglömda glassen (Minty, GB).

Kanske är listandet ett sätt att bringa någon sorts ordning i det kaotiska informationssamhället. Kanske vill man inte ens veta. Man kan fundera över om man verkligen behöver bestämma sig för om Magnolia är en bättre film än Short Cuts. Det kanske skulle räcka med att konstatera att båda filmerna är kanon, men allting brukar sluta med att man sitter i en regnskog på Borneo och listar de fem godaste frukterna (apelsin, ananas, melon, päron, passionsfrukt). Jag minns en nattlig diskussion som engagerade en hel tunnelbanevagn och handlade om vilka fem pålägg man skulle välja på mackan om man bara fick äta fem sorters mackor resten av livet.
Gänget som satt och avhandlade tidernas råaste fotbollselva kände jag inte då, för tio år sedan, men det är den sortens människor som arrangerar VM i yatzy (avgörs på semestrar, med komplicerade spelprogram och kval och wild cards till inte ont anande främmande turister) och konstruerar avancerade tips inför varje ny fotbollssäsong. Just nu pågår det en rätt intressant diskussion i bekantskapskretsen om vad i idrottsvärlden som är mest gemytligt fråga mig inte hur den började men nonsensämnen finns det gott om och jodå, gänget bakom våldselvan är med på ett icke oansenligt hörn.

Svenska Rallyt ligger bra till. Ett par hundra tusen människor i raggsockor och inte en huligan så långt ögat når är onekligen en tung merit. Orientering får en och annan röst, men någon tycker att en tävling som 5-dagars är så gemytlig att det blir overkill och att hela sporten måste förkunnas delta utom tävlan. En kommer dragandes med St Gilles hemmaarena i Bryssel, fallfärdig med en enorm kurva, fylld med genomgemytliga fantatiker som inte missat en match sen första världskriget och så kan man slafsa i sig sniglar med belgiskt öl på ståplats.

Men ämnet är brett och det går trögt med listandet och det är om man säger en bit kvar till en tavla. Kan man egentligen mäta hur hög faktor gemyt en rallytävling har och ställa det mot en helt annan genre, säg sommarkväll och fotbollsmatch i division 6 med korv som luktar liniment och ett band som heter Sten-Lennarts i bräckliga högtalare? You tell me. Jag har fullt upp med att försöka få alla att förstå hur fantastisk det kan vara att bevaka ett SM på cykel eller i kanot eller på skidor, att trevligt bemötande också kan vara en faktor att ta med i hela gemyt-beräkningen.
Men okej, en rallytävling på vilken nivå som helst en riktigt fin höstdag, med fikakorg det är nästan gemytligare än hela Danmark.