Lite som en påse med blandat godis helt enkelt

Tioårsjubilerande konceptet Diggiloo är nog tänkt att fungera som en musikalisk godispåse där alla besökare ska hitta något gott ur mixen. Det söta gelegodiset finns i form av Jessica Andersson, dans och körgänget Kristjan Lootus, Lisa Stadell och Åsa Engman. Thomas Pettersson och självklart Lasse Holm är gängets klassiker, Mojje och Markoolio tilltalar de lite yngre och de lite yngres inte allt för gamla föräldrar. Beroende på vad man gillar så är säkert någon eller några personer i ensemblen också godiset som skapar känslor åt ena eller andra hållet. Är det exempelvis så att man är helt ointresserad av att höra någon spela ledmotivet till Gudfadern på trumpet, hur proffsigt det än må vara, så kanske Magnus Johansson blir kvällens saltlakrits. (Magnus Johansson beskrivs för övrigt i programbladet som kungen av blåsjobb, sug på den.)
Personligen är jag mest imponerad av två av de helt nya godisarna i årets uppsättning, Lotta Bromé och The Moniker. Bromé för sin helt okonstlade charmiga framtoning där hon kastar sig mellan skönt mellansnack, sjungande, dansande, trumspelande och intervjuer med lokala personligheter. I Trosa lockades vindansaren Bengt Frithiofsson upp på scenen för att hylla orten och låta Lotta Bromé sabrerrrrrrra en flaska skumpa. Jodå, sånt kan tydligen också inträffa på en Diggilookväll.
Av The Moniker imponeras jag av helt andra anledningar. Hans sångröst. Det är ändå ett hyfsat namnkunnigt gäng han är med i men The Moniker sjunger faktiskt skjortan av dom alla. Men Charlotte Perrelli då, tänker kanske någon nu, och det kan ni ju göra. Visst gjorde hon Whitney Houstonhyllningen med låten ”I have nothing” så att armarna knottrades men jag vill ändå lyfta The Moniker. Hans röst går fram oavsett genre på låten han gör, lite mer lättviktiga nummer eller klassiska stora låtar, det spelar ingen roll. Turbanen av för honom.
Trots vissa ljusglimtar med bra sång, grymt band och hyfsad humor, Thomas Pettersson lockar till skratt både med sina monologer och sin manssång, är det svårt att ge Diggiloo ett toppbetyg. Jag sitter återkommande under kvällen och undrar lite varför de gör det de gör. Årets upplaga har sålts in med att det är filmtema som gäller. I andra akten börjar det temat tydligen med att en radda filmlåtar betas av. Så var det med det. Det visar sig att det inte bara är jag som är fundersam över lördagkvällens upplevelse. En man i kaffekön säger under pausen att själva showen är väl sådär men han är glad ändå att få en kväll med sin sambo på tu man hand med barnen bortlämnade.
Kvinnan bredvid mig i de fina dyra raderna längst fram säger till mig att ”nu får det väl ändå vara slut” långt innan föreställningen är det. Troligtvis sitter det samtidigt människor och tycker att tiden gått alldeles för fort. Lite som en påse med blandat godis helt enkelt, en del tröttnar efter halva påsen när favoriterna är slut medan andra kan vräka i sig allt och ändå vilja ha mer.