Lite väl uppsluppet på festen

Under många år spelade de under namnet Nyköpings Hemvärnskrets musikkår, men är numera civila och kallar sig Sörmlands Musikkår.
Och jätteroligt att det finns en blåsorkester här. Hur skulle vi annars nå några höjder av festivitas vid högtidliga tillfällen. Då bara krävs det fanfarer och fanor, trumvirvlar och klingande spel.
Men jag kände inte helt igen orkestern i lördags. Det ryckte
i taktkänslan och lät inte alltid så flott i den inledande Lustspelsouvertyren från anno dazumal.
Mer hemtamt var det i Erik Leidzéns svenska rapsodi med Vårvindar friska och Här är gudagott att vara. Och riktigt stiligt klingade Cirkus Finemang som en skönt långsam marsch och med Benny Anderssons typiska känsla för melodi och harmonier.
Flottast av allt blev slutklämmen med Sammy Nesticos Montego Bay med mycket sambaslagverk.
Kanske borde festen varit mindre uppsluppen. För det kräver massor solistiskt av musikerna att få riktig snits på ett så utflippat Rossini-potpurri som det Henk van Lijnschooten skrivit. Nu gick det ändå rätt bra.
Och gärna allsång, men Povel Ramel och Följ mig bortåt vägen var för svårt.
Jättekul på fest, säkert, var de båda herrarna som sångsolister i Vår bästa tid är nu, men inte på konsert, om de inte kan räkna rätt till att börja med. Tyvärr.
Som konferencier överraskade Lasse Lindberg i medeltida furstekostym och sedan nutida högtidsdräkt. Och rutinerat fri och smårolig, som alltid.
Men jag önskade nu att han i stället velat utmana sig själv att nå högre genom att stryka bland improviseringarna och stoppa in fler korn av substans.