Hillevi Fridlund sitter vid köksbordet med en pärm framför sig, maken Ove står strax intill. Hillevi är 69 i dag, hon var 63 när hon – efter två års utredning – fick diagnosen alzheimers.
Hur många fler har fått en felaktig alzheimersdiagnos av läkaren på Kullbergska sjukhuset? Frågan är rimlig och ställs nu åter av Hillevi Fridlund.
När hon fick diagnosen alzheimers, den 3 januari 2007, kom det inte som en chock.
— Det hade jag trott innan. Men det var ett tungt besked ändå, och jag tänkte att nu kan jag inte göra det eller det för det är ingen idé, jag ska ändå snart sitta här som ett kolli. Det var mycket som jag struntade i att göra som jag annars skulle ha gjort.
Hon hade läst i en artikel i en kvällstidning att man lever med alzheimers max fem–tio år.
— Det tog jag fasta på. Livet blev meningslöst, ingenting var roligt. Många gånger tänkte jag att jag skulle samla alla mina sömntabletter...
Men med två nya barnbarnsbarn och ett nytt barnbarn blev det inte så.
— Jag bestämde mig för att jag ville se dem när de blev lite större.
Efter diagnosen 2007 tog vårdcentralen över och Hillevis bitterhet över hur vården därefter behandlade henne är stor. Bromsmedicin som gjorde att hon inte kunde sova, tre olika sömntabletter, och fler mediciner därtill. Hon mådde ständigt dåligt, hade ständig värk och fick aldrig någon riktig sömn.
Så här i backspegeln kan Hillevi konstatera att orsaken till värken, sömnlösheten och alla andra bieffekter inte var att hon var sjuk. Hon blev sjuk av all medicin.
Eftersom tiden gick utan tecken på alzheimers så ville hon ha en remiss för nytt minnestest och ny utredning. Men först när Ove blev så rasande att han i princip bad Hillevis läkare på vårdcentralen att flyga och fara fick hon en remiss. Och det fort.
Efter minnestester på Kullbergska beslutades om ett stopp för samtliga mediciner.
— Då försvann värken i händerna direkt.
Nya tester i maj 2013 visade ingen försämring och den 7 augusti i år konstaterades att Hillevi inte lider av alzheimers utan en mild form av kognitiv demens.
Nu är hon glad att leva, glad att få chansen att se barnbarn och barnbarnsbarn växa upp. Men, som hon säger, sur och förbannad på den felaktiga diagnosen och behandlingen på vårdcentralen.
Pärmen på bordet innehåller kommunikation med Patientnämnden och med Inspektionen för vård och omsorg där Hillevi kräver att någon ska få till svars för feldiagnos och felbehandling.
Med hopp om upprättelse.