Livets musik från Växjö
Cellosolist och dirigent:
Frans Helmerson
Culturums konsertsal
Arr: Nyköpings Kammarmusikförening, Culturum
Åtta konserter på nio dagar. Från Sydsverige upp till Stockholm. Med final här hos oss i Nyköping.
Då är det bara att ta emot och tacka. Det blev också rejält fullsatt i Culturum i går kväll. Och inga hörbara spår av turnétrötthet.
Frans Helmerson som solist och dirigent är förstås ett attraherande anbud.
I dag spelar han inte lika ofta på hemmaplan som förr.
Och om Musica Vitae kan klinga latinskt och okänt, så vet de mer intresserade att något verkligt gott kan komma från Växjö, nämligen en liten men utsökt stråkensemble med femton musiker.
Det låter kanske fåtaligt, men när alla spelar så rent som i går blir klangen förbluffande stor.
Vi har ju haft besök i Culturum av stråkorkestrar förr, men livets musiker från Växjö är inga förlorare i den konkurrensen.
Inledningen med ett uruppförande gav mersmak. Fredrik Eds nio minuter långa stycke började med härmning av allt intensivare klockringning. Altfiol, violin och cello turades om med intensivt solospel mot en atonal grund med mycket delat i övriga stämmor, lite som om en Bartók-kvartett sluppit lös.
Via tremolon och allt starkare klusterverkan övergick musiken till ett krigiskt accentuerat parti med hackande rytmer före avstannande och bortdöende.
Med Haydns cellokonsert fördes vi så till en lycklig värld. Orkestern och sedan solisten förde stolt och energiskt fram huvudtemat, och därefter sjöng cellon med utsökt halvröst eller briljerade i kadensen i de högsta lägena.
I adagiot fick cellon en romantiskt intensiv ton i den långa melodin men grunden var enkelheten, det avklarnade, även i den sökande delen i moll.
Finalen blev ett virtuosnummer för alla, inte kliniskt ren alls men levande, med Vivaldi som föregångare och Rossinis skalor som raketer i vänteläge.
Extranumret blev tårgripande vackert: saranbanden ur Bach-sviten nr 5.
Sist visade Musica Vitae att Brahms stråkkvintett i G-dur går att förstora till stråkorkester. Bara ibland tyngde kontrabasen ner och någon gång spretade fiolklangen i höga lägen. Annars strålade musiken av solig lycka, fylldes av ljust allvar i adagiot, av viss melankoli i allegrettot före finalens uppsluppenhet och ungerska slutkläm.
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter