Lena Hjalmarsson visar mig till rummet där hon har dockor från golv till tak, i alla storlekar, i både plast och porslin och av olika årgångar. Några prydnadsdockor men mest leksaker, även om Lena helst ser att barnbarnen inte leker med dem.
— Jag gillar äldre dockor som har ett annat uttryck än moderna, men de nya som ser ut som riktiga bebisar också, man får ömhetskänslor för dem. Mina barn kan ibland tycka att de är lite läskiga, som i skräckfilmer som "Onda dockan", men jag tycker att de är söta.
Lena har inte räknat dem, men över hundra är det i alla fall.
— Jag har alltid velat ha fler dockor. För 10–15 år sedan började jag samla. Jag blev fascinerad av hur många olika sorter det finns.
Hon visar mig sitt senaste fynd – två decimeterhöga bebisar.
— Jag pussar på dem när de kommer så att de ska känna sig välkomna, säger hon och skrattar.
— Oj, nu låter jag lite knäpp, det är jag inte. Jag tycker om att titta på dem, ibland håller jag i dem men mest tycker jag om att veta att jag har dem.
Dockor är långt ifrån allt i den pigga pensionärens liv. Familjen är viktig, hon försöker finnas där för barn och barnbarn.
Maken Sture träffade Lena i Stockholm men 1990 flyttade de till Oxelösund. Lena arbetade som kurator på Nyköpings lasarett och trivdes väldigt bra.
— Men det var ett krävande yrke också, att vara pensionär är en av de bästa tiderna i livet.
Hon vill hålla sig i form, promenerar varje dag och gympar en gång i veckan – "vår gympalärare kör hårt med oss, det är jättekul".
Hela familjen är musikalisk, Sture är med i ett rockband, själv sjunger hon i kör.
— Musik blir man glad av. Vi har en underbar körledare och jag har fått många vänner genom gympan och kören.
Lena uppskattade inte att fylla år på lucia som liten.
— Nej, det är för nära jul. Det kändes som om man fick några julklappar i förväg, bara vintergrejer. Men att fylla på lucia är inte helt fel, det är ju lite feststämning.
Och Sture fyller på Nobeldagen den 10 december så de brukar fira tillsammans.
— Två vänner har precis fyllt 70, så vi tre ska ut och äta middag och Sture får följa med.
Någon docka i paketen blir det inte. Att köpa den hon känslomässigt fastnar för är en stor del av samlandet. Lena har bara fått en i present, av sonen Björn.
— Det är inte säkert att jag själv hade valt den men jag uppskattar den för att jag fick den av just honom.