Ludvig Rasmusson håller ögonen öppna

Det var några feminister som blev jättearga, men jag menade inget illa, säger Ludvig Rasmusson och spärrar troskyldigt upp ögonen samtidigt som han konstaterar att det kan vara svårt att skämta om kvinnor.
Som kåsör och krönikör har han haft tillfälle att fundera över humorns gränser. Svaret på frågan Vad kan man skämta om? är Det mesta!. Men det finns undantag.
Man ska inte skämta om pedofiler och personligen tycker jag att det är svårt att säga något lustigt om Estonia. Men golfspelare är lovliga. Dem får alla sparka på.
Själv har han ångrat en del han sagt och skrivit om än inte det där med utrikesblondinen. Inte ens denna dag då han gästar Anna Lindhs egen hemstad Nyköping.
Framförallt ångrar jag en del elakheter jag skrev när jag var kritiker. Jag skrev en negativ recension av Charlie Norman för 35 år sedan och ångrar mig fortfarande. Själv har han nog glömt det för länge sedan.
Det var som jazz- och konstkritiker Ludvig Rasmusson började sin journalistiska bana på 60-talet. Sedan blev det mestadels rockkritik under några år. Numera skriver han om det mesta och vägrar att specialisera sig.
Det är ju jättetråkigt att skriva om samma saker hela tiden.
Under årens lopp har det också blivit ett 20-tal böcker i de mest skiftande ämnen ett par böcker om rockmusik, en Parisguide, några kåserisamlingar, en handbok i jogging och en bok om intelligenta hem.
Ludvig Rasmusson lever och arbetar ihop med fotografen Ulla Montan. Under våren har de fotograferat och intervjuat snickare i en massa europeiska länder ett beställningsarbete från en tillverkare av arbetskläder. Och nyligen har de påbörjat en bok om författarmiljöer i Stockholm som kommer ut nästa vår.
Jag skulle vilja skriva två böcker om Paris och Stockholm. De skulle inte handla om husen utan om människorna i städerna. Jag vill dokumentera vardagslivet i skrift och låta Ulla ta bilderna.
Lyriskt talar Ludvig Rasmusson om hur mammor med barnvagnar alltid dyker upp i par, om ungdomar som övergivit rullskridskorna för sparkcyklar och om den utdöende vanan att klämma fast en mobiltelefon under hakan medan man tar sig fram i staden. Det är inte en slump att en av hans böcker heter Håll ögonen öppna! Och öronen! En lärobok i konsten att iakttaga.
Ofta är det just hans iakttagelseförmåga och sättet att visa upp välbekanta saker i ett helt nytt ljus som gör att man glömmer bort thékopp och morgontidning på söndagarna och med smörgåsen kvar i munnen lyssnar till den släpiga rösten som är ett ständigt återkommande inslag i Godmorgon Världen. I somras kunde man bland annat höra honom avrätta radioprogrammet Sommar.
Jag spelade 17 låtar på 6 minuter. Det var Sakta vi gå genom stan och Idas sommarvisa och all annan musik som är med i varje sommarprogram. Dessemallan sa jag bara klyschor. Det var väldigt uppskattat.
En raffinerad hämnd för att Ludvig Rasmusson själv aldrig fått sommarprata? Nejdå, försäkrar han.
Jag hade faktiskt ett eget Sommarprogram för sex-sju år sedan. Men efter det där kåseriet blir jag garanterat aldrig tillfrågad igen. Ha, ha.