Men när Stockholms stadsteater nu tjuvstartar Strindbergsåret med just ”Dödsdansen” – flyttad från Strindbergs tidiga 1900-tal till en nyrik nutid – har luften liksom gått ur äktenskapsdramat redan från början.
Edgar och Alice sitter i varsin fåtölj i den tjusiga strandvillan och orkar inte ens titta på varandra – och ännu mindre lägga kraft på sina förolämpningar. Det är uppenbart att allt har sagts många gånger förut och att relationen präglas mer av leda än av hat.
Valet av skådespelare säger en hel del om vad regissören Ragnar Lyth velat göra med ”Dödsdansen”. Allan Svensson och Pia Johansson vet hur man spelar komedi, och när pjäsen mister sin skärpa blir det i stället komiken i de bittra replikerna som hamnar i centrum. Stämningen förstärks av musiken där Ulf Lundells ”Öppna landskap” får inleda och drömmen om Köpenhamn illustreras med en brölande Kim Larsen.
Ibland blir det närapå fars, som om Allan Svensson omedvetet trampar in i den invanda rollen av misslyckad familjefar i ”Svensson Svensson”. Men stämningarna skiftar snabbt och i nästa scen är han återigen hustyrann med makt att döda.
Skevheterna i föreställningen blir än tydligare när kusin Kurt (Niklas Hjulström) gör entré.
I hans roll finns inga möjligheter till komik, och hans öde blir därför att spela en tredjedel av ”Dödsdansen” för sig själv.
Förolämpningarna flyger genom luften, men blir aldrig riktigt på liv och död. Själv känner jag mig till sist nästan mer nyfiken på Lars Östberghs häftiga scenografi, ett lyxbygge som bokstavligen slits i bitar framför oss på scen. Det är mer än man kan säga om Edgars och Alices äktenskap.
Luften har gått ur Dödsdansen
Alice och Edgar i August Strindbergs ”Dödsdansen” lever i ett av världslitteraturens mest förgiftade äktenskap. Deras vänner har för länge sedan tröttnat på deras elakheter och nu sitter de ensamma på sin ö och skickar iväg sina giftiga repliker som livsfarliga projektiler genom luften.
Så jobbar vi med nyheter