Lustfylld idrott är aldrig för tidig
Glenn Östh, tidigare förbundskapten i bordtennis och numera projektsamordnare för den svenska olympiska kommitténs elitssatsning, har offentligt sagt att tidig specialisering är fördelaktig. Inom vissa idrotter till och med nödvändig, exempelvis konståkning, golf, tennis och gymnastik.
Och så tände Östh en riktig brasa i den svenska idrottslådan där den vedertagna sanningen sedan ett halvsekel tillbaka är Idrott åt alla. Den nyvalde ordföranden i Riksidrottsförbundet, Gunnar Larsson, spädde på glöden med att så fast idrottens viktigaste mål:
Att inte vinna en massa medaljer.
Istället tycker RF-basen att idrotten har fler aspekter än att föda fram bra idrottsmän och kvinnor.
Det låter politiskt på något vis. Samme Gunnar Larsson som under en följd av år var ordförande i IFK Göteborg och under den tiden jobbade fram klubben till en unik elitställning i Sverige för nu plötsligt den breda massans talan inom idrotten.
Ibland undrar jag om det finns någon kontakt mellan ideologi och verklighet. Ty medan de svenska idrottsideologerna slår sig för bröstet och hyllar den svenska massidrotten och samfällt hycklar om vådan av för tidig specialisering är det ju de svenska idrottsframgångarna internationellt som ger lyskraft, attraktion och väcker de penningstinna sponsorernas intresse.
Snart har vi ett friidrotts-VM och redan nu börjar spekulationerna om medaljer för höjdhopparna Kajsa Bergkvist, Stefan Holm och Staffan Strand, om ett drygt halvår är det vinter-OS i Salt Lake City och då är det är bara OS-medaljer som räknas för skidåkaren Per Elofsson.
Nästa sommar avgörs fotbolls-VM i Japan och Sydkorea, Sverige är på god väg att kvalificera sig dit och vi minns sommaren 1994 när USA-VM fick svensken att dansa i glädjeyra i den ljusa sommarnatten.
Ty när medaljerna hänger på bröstet är plötsligt frågan om tidig specialisering inte särskilt het längre.
Vem undrade hur gammal Björn Borg var när han slog sina evighetslånga tennisbollar mot garagedörren hemma i Södertälje?
Och hur många frågade Ulrika Knape om när hon valde bort simningen för att istället satsa allt på simhopp?
Ett barn tänker inte på tidig specialisering, vare sig det handlar om höjdhopp, simhopp eller tennis, eller fiol eller dans eller piano.
Problemet stavas vuxenvärlden.
Ty vi har snart organiserat sönder ungdomsidrotten. Istället för att göra idrotten till en lek har vi systematiserat ungdomarnas idrott. I den goda andan av Idrott för alla som stöds av samhället har idrottsföreningarna tagit på sig ett fostrande ansvar som nästan har blivit en förlängning av skolan, med utbildade ledare och schemalagda aktiviteter.
Det handlar om passion, om känsla, om lust och fägring stor. Ett barn som älskar sin idrott kan inte hindras från att träna, i extremfall kan det handla om skojfylld träning sju dagar i veckan, bara för att det är så kul.
Och för den som har kul med sin idrott är den största segern redan vunnen.
Så jobbar vi med nyheter