Lyckades inte helt med Tjajkovskij

Som väntat var också allt tekniskt på topp, det hördes under avdelningen före paus, när de två stråkmusikerna presenterade var sin sonat tillsammans med pianisten Lucia Negro.
Magnus Ericsson hade valt Edvard Griegs ljusa första violinsonat från 1865, alltså ungdomlig musik som bågnar av idéer av en 22-åring, som studerat i Tyskland och kunde skriva i samma anda som Schumann och de andra därnere men som här också har en nordiskt lyrisk röst med folkliga inslag av bordunsurrande hardangerfela i mittensatsen. Friskt lät det också om framförandet i går och entusiastiskt men ändå inte helt engagerande, märkligt nog.
Riktigt öronvässande var däremot tjecken Bohuslav Martinus första cellosonat, skriven 1939 i Paris av en man i exil som snart skulle fly från Europa men dessförinnan hört Stravinsky och de franska modernisterna och jazz.
En tjurigt kantig tretaktsdans följdes av ett långsamt spökligt sökande framåt innan finalen drog iväg som ett ilsnabbt perpetuum mobile i cellon till pianots dissonanta ackord som från ett slagverksinstrument. Så skriver ingen annan!
Denna svåra musik har från skiva aldrig öppnat sig för mig men gjorde det nu och blev kvällens utropstecken.
Efter paus kom Tjajkovskijs omfångsrika pianotrio i a-moll som förstås var kvällens huvudnummer men som inte helt och hållet lyckades bli det.
Inte om man ska bli så gripen av förstasatsens sorgsna och sökande moll-tema, som tas om gång på gång och i allt högre lägen, att man vill gråta över en sådan olycka som tonsättaren här berättar om.
Här och även i andra satsen hördes det hur det var fiolen som oftast drev musiken framåt, ja så pass mycket att den överröstade de andra i intensitet.
Men mycket var också helt bra, såsom växelspelet när Lucia Negro tog över i partierna i pianokonsertstil.
Andrasatsens variationer fick också sina helt olika karaktärer: från folkligt och cellovalsande till brett maestoso och så fugans enorma kraftprov för alla tre.
Plus att de måste ha kraften för den krävande finalen. Bra!
Ett önskemål till nästa kammarmusik vore mer mörklagt i salongen så det blir lättare att fokusera på scenen.