Janse var stationerad i Afghanistan 2004-2006. Hon målar upp en mörk bild av sin tid i landet. Som ensam svensk på fältet intalar Diana Janse sig själv att hon gör skillnad – men i en kultur i vilken beröringspunkterna mellan henne och befolkningen är färre än Afghanistans framtidshopp känns missionen tröstlös.
I boken beskriver Janse bland annat ett möte med några kvinnor på den afghanska landsbygden. Där författaren ser de jämnåriga flerbarnsmammorna som offer för Afghanistans förtryckande strukturer, ser de afghanska kvinnorna hennes barnlöshet som ett straff från Allah. Efteråt drömmer Diana Janse om att flygbomba Afghanistan med Valerie Solanas texter översatta till dari. Som ett sista, desperat försök.
Den som i alla fall vill försöka att förstå situationen för de svenska soldaterna i Afghanistan bör läsa ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”. Afghanistan är ett av världens fattigaste länder. Bara en av fyra afghaner skulle till exempel ha klarat av att läsa Janses flygblad.
Utöver fattigdomen är Afghanistan ett utpräglat klansamhälle. Det är ett land i vilket ingen litar på någon. Oheliga allianser uppstår, och avslutas, beroende på vem och vilka som för stunden kontrollerar opiomhandeln.
Religiösa dogmer och droger är Afghanistans olycka.
Situationen kräver internationell närvaro. Beskedet att två svenska officerare i helgen dödats i närheten av Mazar-i-Sharif var därför väntat. Säkerhetsläget har försämrats under flera år. Det är en sak att vinna krig, att bygga fred är något annat.
I Afghanistans fall vet ingen om freden ens är möjlig. Internationella fredsmissioner är aldrig några promenader i parken. Och i Afghanistan är situationen mer komplicerad, mer komplex än vad många svenskar velat inse.
Innan säkerhetsläget över huvud taget kan betraktas som någorlunda stabilt, kommer fler unga soldater i den internationella koalitionen att dödas. Om nästa döda soldat kommer hem i en svensk, dansk, brittisk, amerikansk eller afghansk flagga har sekundär betydelse.
Den överhängande frågan är hur en internationell fredsinsats kan hjälpa ett folk, som inte är tillräckligt utbildat, för att be om att bli hjälpta. Hur ska Afghanistan utvecklas till en demokrati, när den politiska eliten i landets provinser bara vill åt västvärldens biståndspengar?
Diana Janse lämnade en bit av sitt hjärta i Afghanistan. Alla har inte samma tur.