Lycklig av Wayne Shorters musik men också sjösjuk

En del jazzmusiker fortsatte som vanligt, andra sökte sig nya vägar och experimenterade med formen och uttrycket och med elektriska instrument och gjorde fusionsmusik för de stora scenerna med massor av slagverk och syntar, elbas och elfioler.
Wayne Shorter var en av dem, amerikanen som började på tenorsax med hårdsvängande Art Blakeys band och sedan spelade in de berömda Blue Note-skivorna med egen musik på 60-talet innan han landade med sopransax i fusionbandet Weather Report med Joe Zawinuls alla klaviaturer staplade på varandra. Oj oj, det var musik att drunkna i och förföras av!
I går kväll var det 60-talets musik som stod i centrum och ibland Wayne Shorters samarbete med trumpetaren Miles Davis.
Ett tiotal av låtarna fick vi höra, men långt ifrån på samma sätt som på skivornas sättning för kvartett eller kvintett.
Nej, nu var det superarrangören Mats Holmquist som kom tillbaka till lilla Nyköping från Kina, där han leder ett storband. Med sig hade han hypersvåra noter för alla musikerna, ofta ett hoptejpat lakan med åtta sidor per låt. Och de började repetera i söndags!
Ofattbart hur de satte nästan allt, och lycklig kunde man bli bara av att se och höra musiker av denna kaliber och detta självförtroende, bergsäkert ledda av nya finska trummisen Jussi Lehtola och basisten Filip Augustsson och med norske förstetrumpetaren Frank Brodal uppe i stratosfären. Lägg till taggade solon på trumpet av Hans Olandersson och på piano av Lars Tilling.
Samtidigt gungade marken under fötterna av musikalisk sjösjuka när jag gick. Så här mycket volym fick inte riktigt plats i Culturum. Och i denna Wayne Shorters musik är vi milslångt ifrån storbandsjazzens trygga ackordföljder utan vi glider på en våg en stund och surfar sedan över till nästa, som i den underbart sköna balladen ”Iris”.
Dessutom har Mats Holmquist arrangerat i den amerikanske minimalisten Steve Reichs anda med upprepningar och tonslingor så man ibland tappar taget om livbojen, ibland tvärtom häpnar över fullständigt nya klangkombinationer, när flöjter och klarinetter färgar klangen från sordinerade trumpeter och öppna flygelhorn. Makalöst spännande var det ibland, som ett fallande fyrverkeri av toner.
Sist men fantastisk i sitt spel? Jo, amerikanen Dave Liebman som varit med de här stora och nu kunde allt på en sopransax som glödde av toner men som ändå värmde mitt hjärta mest i innerliga balladen ”Infant Eyes”.