Lysande spel i Rain Man

Och kanske är det lika bra att inte ha varenda filmscen i färskt minne om man ska se Rain Man på Rival. På det sättet blir berättelsen om bröderna Charlie och Raymond Babbitt en helt ny upplevelse, i stället för den där vingklippta men-så-ska-det-ju-inte-vara-känslan man lätt får när en älskad film hamnar på scen. 
Rival kan dessutom locka med ett riktigt dream team i huvudrollerna. Robert Gustafsson är fantastisk som den autistiske Raymond, fastfrysen i ritualer och tics och med en överfungerande hjärna som memorerar allt från telefonkataloger till världshistoriens samlade flygolyckor. Gustafsson – som ibland kan ta i lite för mycket för min smak – har hittat precis rätt i rollen och hans krampaktigt slutna kropp slappnar inte av en enda sekund.
Den som spelar brodern Charlie riskerar förstås att bara bli ett bollplank till Raymond (det var ingen slump att det var Dustin Hoffman som fick en Oscar för sin skådespelarprestation i filmen), men Jonas Karlsson är precis lika bra som Gustafsson och ger sin manipulerande och känslomässigt störda bilhandlarbrorsa både liv och djup.
Och det är ju med honom och ett förlorat arv som historien börjar. Charlie tror att han ska bli stormrik när pappan dör, men miljonerna går till en anonym mottagare på ett vårdhem – hans okände bror.
Den upprörde Charlie kidnappar Raymond för att få del av pengarna, men det går inte som han tänkt sig. För medan det udda paret under sin resa tampas med Raymonds ritualer och fixeringar lär de känna varandra och långsamt växer brödrakärleken fram.
Rain Man är egentligen ingen komedi utan en varmhjärtad feel good-historia om oväntad kärlek. Ändå blir det ofta roligt när Raymonds inrutade världsbild frontalkrockar med omvärlden. I början känns det nästan lite svårt att skratta. Är det inte lyteskomik? Men snart inser man att porträttet av Raymond är väldigt kärleksfullt. Och förresten visar det sig att Jonas Karlssons självupptagne Charlie har minst lika stora problem med verkligheten och medmänniskorna.
Det är just det briljanta samspelet mellan Robert Gustafsson och Jonas Karlsson som är den stora behållningen av Rain Man. Själva handlingen har begränsats rejält av flytten från bioduk till teaterscen och de andra skådespelarna fladdrar förbi utan att göra några skarpare avtryck (även om Tanja Lorentzon lyckas göra Charlies flickvän riktigt intressant).
Men mötet mellan Raymond och Charlie värmer faktiskt långt in i hjärtat. Robert Gustafsson och Jonas Karlsson har båda en fantastisk tajming på scen, och som regissör har Emma Bucht en säker känsla för spelets nyanser.
Länge, länge kommer jag att bära med mig minnet av hur Jonas Karlssons Charlie lär Robert Gustafssons Raymond att dansa. Det är verkligen stor kärlek i den scenen.