Magiskt begåvat när Persson diktar om tunnelbanan

Han gör det med djup elegans och formell fulländning i den tunna, men sammansmidda ”Underjorden” – en sonettsamling om Stockholms tunnelbana.
Vad är nu en sonett? En bunden versform med rottrådar ända ner till medeltiden. Ett bygge om fyra strofer, fjorton rader och slutrim enligt mönstret a-b-b-a och c-d-c.
Det är dikt med ordning och reda men samtidigt rytmiskt svängande och vacker, rolig att läsa högt. Petrarca använde den i 1300-talets Italien och så Shakespeare förstås. Här hemma har Lars Gustavson gjort vackra saker, för att inte tala om signaturen Skogekär Bergbo på 1600-talet. Och nu kommer alltså en ny våg av yngre sonettister.
Tunnelbanan är ett tacksamt ämne och Malte Persson är utomordentlig. De klassiska referenserna till underjorden verkar aldrig långsökta, till sådant som dödsriket och glömskans flod.
Redan på andra sidan drar gudarnas budbärare Hermes in i texten. Hans rätta plats är där nere, bland sina uppgifter har han den att leda människans själ till underjorden efter döden.
Och med vilken lätthet Persson tar oss vid handen och kopplar upp oss till det stora arvet där i underjorden:
”där allt står fast och inga gränser glider,
utom när trickstern Hermes överskrider
en deadline härifrån till evigheten”
”Underjorden” är en magiskt begåvad diktsamling. Dess massa upphäver tyngdlagen, dess allvar befriar humorn, dess djupa försjunkenhet i antikt och klassiskt förlöser nutiden. Jag förstår, kort sagt, inte hur detta unga geni bär sig åt. Varje strof är en sång, legerad av motsatser till en fantastisk metall, det handlar om människan, tiden, döden, vardagen, och hela tiden strömmar tunnelbanans slamrande puls genom fjortonradingarna.
Formen då? Jo, jag är övertygad om att kraven i det här fallet driver och stiliserar tanken. Varje radväxling innebär en tankeväxling, olika slags rim skapar associationsmönster, som dessutom är vackra. Rytmen sjunger, drar läsningen vidare. Vart går vagnen? Från Gullmarsplan till Elysium, avstigande i de dödas stad, inga påstigande, från vår tid till forn tid och all tid. Det är dikt med anspråk, hög stämning och nuspråk i gnistrande stil.
”Bortom all tid och rum som lagts till rygga
i dessa underjordiska stationer
finns obebyggda hjärtan att bebygga;
genom infernos alla taxezoner
ett mänskligt avstånd kvar att överbrygga
med bristfälliga kommunikationer”
Först kom Magnus William-Olsson med ”Ingersonetterna”, en stor sorgesång, och nu Malte Persson med ”Underjorden”. Dessutom har vi nyligen fått en kongenial nytolkning av Shakespeares sonetter av Eva Ström.
Vad är det som händer i poesin? Är det romantikens återkomst, en reaktion mot splittring och relativism? Romantiken vurmade ju också för antika versmått. Oresonligt glad är jag hur som helst över Malte Perssons storartade konstverk i denna anspråkslösa lilla volym med svart-rött omslag.