Magiskt och lyhört om döden
En stjärna vid namn AjaxText: Ulf StarkBild: Stina WirsénBonnierCarlsenVi tänker på dig, farfar!Text: Sven Wagelin-ChallisBild: Anna-Karin GarhamnBonnierCarlsen
oåterkalleliga i döden även om han inte alltid låter realismen bestämma vad som är möjligt.
En stjärna vid namn Ajax är en berättelse som innehåller lika mycket sprudlande livsglädje som sorgesamt vemod.
Det handlar om hunden Ajax och pojken Johan som är de allra bästa vänner. Och så handlar det om det där hemska som alla hundägare vet att inga hundar, hur älskade
de än är, blir lika gamla som sina människor.
Ajax håller sig ändå kvar på jorden ganska länge, även om det på slutet är Johan som får dra honom i pulkan i stället för tvärtom. Men en dag vill Ajax inte vakna mer och när mamma berättar att hunden drömt sig till himlen är Johans sorg så stor att han inte tänker finna sig i den.
För låt er inte luras. Ulf Starks berättelse är så långt ifrån en realistisk skildring av en älskad hunds död som man kan komma. I stället hyllas en kärlek så stark att den inte fogar sig i dödens grymma villkor.
För Johan vill ha tillbaks sin vän och rider upp till himlen där han hämtar tillbaks Ajax, eller åtminstone en stjärna som ser ut som den älskade hunden. Himmelsresan är magi och fantasi i en lyckosam blandning och Stina Wirsén fångar lyhört det omöjliga underverket i sina vackra, mjuka akvareller.
En stjärna vid namn Ajax är en saga om kärlekens möjligheter, och om hur overklig döden måste te sig för en som är liten. En känsla av overklighet som även präglar Sven Wagelin-Challis och Anna-Karin Garhamns bilderbok Vi tänker på dig, farfar!.
Men om Ulf Stark gör sin bok om döden till en magisk livsresa uppehåller sig Wagelin-Challis och Garhamn i stället vid oerhört konkreta funderingar kring det här med döden och vågar inte släppa fram den svärta som ryms i sorgen.
Vad händer egentligen när man är död? Vart tar man vägen? Och blir man extra trött efter döden? De vuxna säger ju att farfar vilar nu. Det är sånt syskonparet i Vi tänker på dig, farfar! funderar över.
Däremot tycks de inte sörja och sakna särskilt mycket, trots att bokens farfar på de första uppslagen verkar vara en riktig toppenfarfar. En sån som bjuder på honungskarameller och spelar dragspel och gärna har tävlingar i korridoren på servicehemmet fast han alltid kommer sist.
Så en dag berättar mamma att farfar är död. Ett besked som bokens barnbarn tycks ta med ro. De målar fina monsterteckningar till begravningen och konstaterar att det ska bli kul att träffa farfar igen.
På det svarar boken pappa Mm och som vuxen läsare vill man nästan ruska om honom. Lite mer konkret hjälp får man faktiskt ge barn i sorg, även om man själv är aldrig så ledsen.
Som handfast läsning för barn i sorg tror jag ändå att Vi tänker på dig, farfar! kan fungera bra. Här finns mycket hopp och stor förståelse för barns tankar kring döden och de vuxnas märkliga uttryck om död och saknad. Bokens syskonpar gissar att farfars kista är raketen som ska ta honom upp i himlen (hur ska han annars komma dit?) och funderar seriöst på om farfar nu blivit skelett, blomma, igelkott eller ko.
Men i all sin fantasifulla overklighet bjuder Ulf Starks och Stina Wirséns finstämda berättelse ändå på mycket mer tröst. För om man inte tillåter sig att sörja ordentligt finns sorgen alltid kvar och den visdomen lyckas Stark och Wirsén förmedla även till de yngsta läsarna.
Så jobbar vi med nyheter