När vi kör runt en krök efter Buskhyttan, strax innan Koppartorps kyrka, tornar det upp sig: Simonsberget, ett av Sörmlands allra bästa berg för klättring. Stort och grått, bakom ett fält och högt ovan träden.
Det här är inget för rookies.
Jag minns att jag tänkte så, första gången jag såg berget för några år sedan. Och det stämmer. Simonsberget är ingenting för den ovana klättraren, såvida man inte råkar ha med sig en vän med koll och rätt prylar.
Som tur är, för mig och dottern, har vi just det den här varma julikvällen. Vi möter våra nyfunna vänner vid bergets fot och börjar klättra uppåt. Berget, som är runt femtio meter högt, har ett tiotal olika områden med leder och det gäller att välja rätt område för rätt klättrare.
Vi, som har med oss tre barn i förskoleålder, gnetar oss högt upp förbi myror och stenar. Till höger finns bergets kant – stupet. En spännande och vacker liten vandring.
Nära toppen finns en barnvänlig led och de kunniga i sällskapet sätter upp repen (det är inget man chansar på, som ni förstår – här krävs såväl utbildning som helt rätt utrustning).
Sedan är det dags. Barnen får på sig hjälmar och selar och repen fästs. Tårar, skratt, envishet och mod blandas med uppmuntrande tillrop från oss vuxna.
Och så plötsligt står vi där uppe, på toppen. Solen ska snart dippa, träd, ängar och växter skimrar i alla gröna nyanser. Långt där bakom finns havet.
Är inte Sörmland magiskt, så säg.