Grattis alla ni i Trosa. Ni har plötsligt en jazzklubb när vi i Nyköping har lagt ner vår. Nu gäller det bara för er att hålla på lika många år också, då blir det riktigt stort grattis.
En gång i månaden är det tänkt att det ska vara och med någon gästsolist utifrån. Kul!
Förra gången krockade det, men i går klaffade det och jag fick höra Trosa Storband igen. Lite ojämnheter hördes ibland i dagsformen. Eller också spökade det begripliga att det behövdes uppvärmning innan Harry Arnolds signaturmelodi började låta riktigt som den ska.
Lokalen är jättebra på många sätt, och man kan få en öl med tilltugg. Men den kan vara klurig akustiskt, så att vissa instrument gick igenom, trummorna ibland men inte alls alltid. Och elpianot var för det mesta tvärtom för svagt. Och riktigt vilka toner basen spelade var svårt att höra.
Men volymen som helhet var helt under kontroll och inte för stark.
Så nog med smågnäll. För det var spelglädjen som dominerade och spred sig också till presentationerna av låtar och solister ur bandet. Bertil Nyman kanske som bäst på sin trumpet med liv i ingivelsen.
Och när bandet var ordentligt uppvärmt med Hay Burner och annat ur Count Basies repertoar svängde det riktigt skönt. Kul då att vi också fick höra sådant som en elbasfunkig version i Chaka Khans anda av A Night in Tunisia – en bra bit från Dizzy Gillespie men ändå!!!
Ett lyft för kvällen var också solisten Magnus Blom på altsaxofon. Lugna låtar som Stardust och Midnight Sun spelade han vackert och med auktoritet. Och det där som man vill höra i tonen, värmen, känslan, fanns där. Fint!
En del av låtarna vi fick höra var i hans arrangemang. Och så fick han leda pådraget i funkiga The Chicken av Jaco Pastorius.
Det behövs lite sådant som omväxling under en kväll.
Lite hajade jag till när sista låten annonserades. Hur fasiken skulle de fixa On Green Dolphin Street av Miles Davis? Men där hade jag minsann fel, och med råge. Det gick hur bra som helst och blev en fin slutkläm.
Om en månad är det dags igen.