I en tid då alla färger tycks ha försvunnit och det mesta är grådassigt skimrar världen ändå – i svart och guldgult. Dystra november blev underbara november i år.
Kärleken till en idrottsklubb är en märklig sak. Du väljer den inte, den väljer dig. Du lämnar den aldrig, hur ofta den än sviker dig. Samtidigt är det en kärlek som har allt: glädje, sorg, gemenskap, eufori, tomhet, ilska, hopp och förtvivlan. Varje mänsklig känsla, stor eller liten, ryms i den.
Och så säger folk att det ”bara är fotboll”. Men vad vet de?
Från början trodde jag inte att det skulle gå vägen. En efter en föll spelarna i bitar. Daniel Sundgrens lungor kollapsade, Nisse Johanssons hjärta orkade inte mer fotboll, Jesper Nyholms ben gick av och vårsuccén Robert Lundströms korsband likaså.
Känslan var: det här går aldrig. Trasigheten ville aldrig ta slut.
Men allt elände vände, som det brukar göra om man bara väntar ut det. Det var som om alla bara knöt näven i fickan. I år, då jävlar.
Så kom den, årets sista match, och ett AIK med en halv startelva på läktaren vinner guldet på bortaplan mot ett svårspelat Kalmar. 19 segrar, 10 oavgjorda och bara en (1) förlust vittnar om hur rättvist det är.
Grattis till ert fjärde guld sedan andra världskriget, skriver kollega Langbrandt, IFK Norrköpingssupporter, i måndagstidningen. Tack, Marcus! Men gulden sedan kriget är tolv (cupguld är också guld). Det är också fyra SM-segrar sedan Vietnamkriget, Balkankrigets utbrott och Berlinmurens fall – vad nu det har med fotboll att göra.
Hatten av för Peking ändå, som pressade Gnaget ända över mållinjen.
Lennart Johanssons pokal har äntligen hittat hem. Han sa det själv, den nyblivne 89-åringen, efter att ha delat ut pokalen som bär hans namn: ”Jag är hemma nu”.
Hemma hos AIK.