Mamma till psykiskt sjuk kritiserar polisen
Att vara psykiskt sjuk och dessutom missbrukare är att vara det här samhällets parias. Ingen bryr sig. Inte någonstans.
I förra veckan kunde SN berätta om problemen med knark på psykiatriska kliniken.
En av dem som väl känner till problemen är Britta. Hennes son Olof är dubbelt sjuk. Dels lider han av schizofreni, dels är han narkotikamissbrukare.
Olof har alltså varit på psykiatriska kliniken i fem år. Britta kan berätta att problemen med knark på sjukhuset ingalunda är nya.
Olof har aldrig haft några problem att skaffa narkotika, det kommer hela tiden in knark på kliniken, langarna står bara utanför och väntar, säger hon.
Det Britta efterlyser är inte att kontrollen ska bli hårdare.
Däremot är hon starkt kritisk till att ingen bryr sig om den langning som pågår.
Jag har pratat med polisen och namngett tre av de langare som jag vet förser patienterna med knark. Jag har till och med gett polisen tid och plats där knark skulle distribueras. Men ingen bryr sig, konstaterar Britta trött.
Ännu mer kritisk är hon till att år efter år går utan att sonen får någon hjälp med sitt missbruk.
Mot schizofrenin får han medicin. Men ingen gör något för att han ska komma till rätta med missbruket. Jag har bönat och bett, förgäves frågat efter psykologhjälp eller terapi. De enda svar jag fått är att det ändå inte skulle vara till någon nytta.
De fem år som Olof varit på kliniken har präglats av ständiga avbrott.
Han rymmer så fort han får chansen. Han rymmer från en tristess han bara inte står ut med, säger Britta och berättar om sjaskiga, nedklottrade patientrum, om sysslolöshet, om apati och brist på stimulans.
Men det är ingen som bryr sig då heller. Britta vet ofta var Olof tar vägen när han är på rymmen. Hon ringer till polisen och ber att de ska åka och hämta honom.
Fast det gör de aldrig. Det är ingen prioriterad uppgift brukar de säga, säger Britta.
För Britta är dock Olof en prioriterad uppgift. Så prioriterad att den upptar den största delen av hennes tillvaro.
Tid och ork för något eget liv finns inte längre.
Mitt liv, säger Britta dröjande. Nej, det är ändå förstört.
Fotnot: Britta och Olof är fingerade namn.
Så jobbar vi med nyheter