När brukar du bli uppringd?
— Det har bara skett två viltolyckor på normal arbetstid under alla mina år som jägare här. Det är alltså nästan uteslutande kvälls- och nattetid som jag måste åka ut. Ibland på riktigt tidiga morgnar. Har djuret dött tar det en timme att få allt gjort, men har det hunnit springa iväg vet man aldrig hur lång tid det kan ta att hitta det. Bilister är inte så bra på att märka ut olycksplatser, så det är oftast väldigt svårt att göra eftersökningar på djur. Ligger de inte i närheten av olycksplatsen är det nästan hopplöst. Men det måste göras.
– Sedan 2010 har polisen samlat in statistik över antalet viltolyckor och var de sker. Till varje olycka som jag blir kallad till ska jag fylla i en rapport på sex sidor som de samlar in och sparar. Tanken är att ha mer kött på benen när man visar statistiken för Trafikverket. Jag tycker att polisen efter tre år nu borde kunna se på siffrorna att det är mycket olyckor i det här området, så att man kanske kan göra något åt det.
Vilka åtgärder skulle man kunna vidta?
— Nog kan man sätta upp skyltar, men tillfälliga varningar som till exempel koner under perioder när det är som farligast är kanske mer effektiva. Folk skiter i varningar som suttit uppe i flera år.
Vad kan bilister göra?
— Man får försöka prata mer med folk och be dem ha bättre uppsyn ute på vägarna. Mina barn spelar fotboll i Stigtomta och där kan jag sitta med andra föräldrar som beklagar sig över alla viltolyckor. Man måste jobba både med trafikåtgärder och att förklara för folk hur de själva kan förebygga olyckor. Man får försöka vädja till deras förstånd.