Man vet aldrig med Lars-Tommy

Man vet aldrig med en man som Tommy Söderberg. Man vet inte med en man som Lasse Lagerbäck heller. När alla andra ropar Pär Zetterberg, då kan en man som Lars-Tommy tjurigt hävda Niclas Alexandersson. Det enda man då kan ge sig den på är att samme Alexandersson lär få en boll i häcken åtta sekunder efter att han hoppat in, en boll som studsar in i mål och betyder 1_0 och EM-slutspel. Det var ungefär så det såg ut mot Bulgarien 1999.

Det svenska fotbollslandslagets spel har varit fegt, defensivt, trögt, uträknat, bespottat _ precis som Lars-Tommy. Men det kommer alltid en gruppseger, någon kommer alltid dragandes med någon statistik som hävdar att Lars-Tommy är den mest framgångsrike förbundskaptenen i världen alla kategorier, titta här, det finns svart på vitt. Det kommer alltid en Anders Svensson-frispark i krysset eller en Andreas Andersson-nick i slutminuten eller en tursam bollstuds i häcken. Och Lars-Tommy och landslaget kravlar sig tillbaka upp på tronen och allt är frid och fröjd tills det blir 0_0 mot Estland och krigsrubrikerna skriker avgå, för Guds skull, avgå. Och here we go again, allesammans.

Det är inte vem som helst som kan trolla fram så mycket matjord ur fickorna. Det kan se ut som matjord, det kan se ut som ren flax, men det handlar förstås återigen om det där Lundell sjöng om: "Lyckan är en handling och inte något du får". Flyt får man inte, det förtjänar man, heter det på fotbollsspråk.

Andreas Isaksson är en framtidsman. Han har slagit igenom med dunder och brak i allsvenskan som 17-åring. Han har varit i Italien och upptäckt hur jäkla roligt det är att vara blyg tonåring i en storklubb som Juventus. Han har kommit tillbaka, inte med svansen mellan benen, utan som allsvenskans bäste målvakt och han har varit med som reserv i ett världsmästerskap. Andreas Isaksson har fysik, talang och psyke. Han har hyfsad internationell rutin, redan som 21-åring. Ronnie Hellström var 19 när han tog över i landslaget, Thomas Ravelli var 21. Det är klart som en iskall midsommarsnaps att Andreas Isaksson ska stå i mål när Sverige möter Ungern i morgon eftermiddag.

Men man vet som sagt aldrig med Lars-Tommy. Han kan beställa in bäska droppar i stället för en klar. Man gör liksom bäst i att ställa in sig på att Dick Last kan stå. Dick Last är 33 år och landslagsdebutant och han kan mycket väl rädda både straffar och frilägen innan han går upp och knoppar in 1_0 på hörna i den 96:e minuten. Minns var ni läste det först.

Potential, pondus och dagsform har ibland fått stå tillbaka för en feghet som maskerats till trygghet och klätts i ett frasigt tyg av "visat vad han gått för" och "viktig erfarenhet från interntionella matcher". Eller tydligare: en Kim Källström har ibland fått stå tillbaka för en Mattias Jonson. Ingen vill se elva klackande tonåringar på planen i ett EM-kval _ det är inte det det handlar om. Det handlar om att Källström och Lantz och Edman och Mellberg och Isaksson är fullblodsproffs som mycket väl vet vad det handlar om. Det handlar om att Sverige måste våga släppa fram sina omsusade löften, kanske också om att inse att Zlatan, Lantz, Ljungberg, Mellberg måste få ta plats, att den hemvävda svenska trygghetsskolan är på väg att luckras upp och ersättas av en ny fräckhet och kaxighet, som kan avspegla sig i spelet om den får större utrymme.

Zlatan, förresten. "Om dom vill jag ska vara rolig får dom ställa roligare frågor. Dom frågar hur vi ska slå Ungern och jag säger vi måste sätta bollen i mål. Vad ska jag säga?" är ytterligare ett i raden av klassiska citat.