Många ville höra gitarr och stråkar

Så även i år, då Kammarmusikföreningen i Nyköping också kunde glädja sig åt ett minst lika stort publikintresse som tidigare om inte större rent av. Och det var konserterna värda.
Ungdomligt och levnadsglatt började det med folkmusiktrion Skaran i fredags och fortsatte sedan med klassisk och romantisk och även riktigt modernistisk musik i mer traditionellt seriös konsertform på lördagen och söndagen. Dessa två sista tillfällen ingick också i den sedan många år återkommande serien av Musik på sörmländska slott och herresäten.
Salongen på Ökna i lördags var fullsatt men ändå riktigt bra för att vi alla skulle höra hur fantastiskt det lät om alla tänkbara klanger som kom från Mårten Falks gitarr.
Det tog dock ett tag i styckena av Francisco Tárrega innan flytet ville infinna sig, men det kom till ”Recuerdos de la Alhambra”, som ju på sätt och vis är obligatorisk.
Beröm här för känslan av just minne av det storslagna slottet och de porlande fontänerna och därmed något vemodigt, inte alls med fokus på att glänsa med alla de upprepade tonerna; alltså bra musik och inte bara en tremoloetyd.
En given plats hade också urvalet av preludier och etyder av Villa-Lobos, som ofta var på högsta nivå och med största omsorg om detaljerna: den stolta melodiföringen, flageoletternas klockklanger, nyanserna från olika teknik med anslagen.
Den berömda ”Chorus nr 1” spelade han för publik för första gången, övertygande med de svängiga synkoperna och de rytmiska dragningarna, men lite kvar att putsa på för att riktigt hänga ihop som en enhet.
Så här långt kan man kanske starkt förenklat säga att söndagens konsert med Lysellkvartetten var lite liknande, med Beethovens opus 74 och Stenhammars opus 18. Kanske inte Beethovens bästa kvartett men en av Stenhammars två vackraste. Och med nästan allt tekniskt svårt på rätt plats i ett tätt samspel, utan överraskningar i tolkningarna men mycket njutbart.
Intressant nog liknade scherzosatserna varandra med de hetsiga upprepningarna av rytmen ti-ti-ti-DA (mest känd från ”Ödessymfonin”).
Premiär var det att ge konserten i kapellet en trappa upp, men det lät bra och gav rymd och luft åt både tonerna och den mycket stora publiken i värmen.
Och med tanke på Sofia Gubaidulinas kvartett nr 3 fick vi den andliga dimensionen också av rummet. Som musik är den extremt modern med först nio minuters glesa knäppningar och smällar på strängarna, av glidningar och rytmiskt sicksack; sedan lika mycket av klangstudier med och utan sordin. Spännande men svårt att spela och inte så lätt att förstå, torrt som när Anton Webern skriver romantiskt.
Än mer modern var Mårten Falk med två blott månadsgamla metamorfoser av Christofer Elgh, som är född 1969 och var med och hörde sina stycken för första gången. De tar bara tre minuter tillsammans, och vi fick klokt nog höra repris på dem med tonsättarens kommentarer i mitten. Därav framgick att det är samma toner fast baklänges andra gången och att de är tänkta som pausmusik som ska leda över till nästa stycke. Spännande!
I lördags var det inget mindre än Bachs stora chaconne ur en av Bachs soloviolinpartitor. I stort fungerade överföringen till gitarr utmärkt, fast jag hellre vill ha en mer obönhörlig puls som bygger denna storartade musik mot evigheten.
Där finns redan Benjamin Brittens ”Nocturnal”, som efter många omvägar med knäppningar och gnissel och klockklanger (likt Gubaidulina faktisk!) letar sig bakåt till John Dowlands sång om den tunga sömnen som äntligen kommer. Mycket gripande allt detta från Mårten Falks säkra gitarr. Och sömnen är nog Döden.
Som kontrast kan nämnas att Lysellkvartetten slutade uppsluppet (men inte helt välrepeterat) med polkan ur ”Den gyllene tidsåldern” av Sjostakovitj som extranummer.
Inför nästa år har Kammarmusikföreningens nya styrelse planer på förändringar av dessa dagar. Det i sig blir spännande förstås liksom vilka artister som då kommer och sjunger och spelar.