Marco vänder sig aldrig bort
Marco Venegas lever i en oglorifierad värld. Där syns orättvisorna som en svart glugg i en vit tandrad. Trångsyntheten lämnar stora skuggor och de hinder människor sätter upp mellan varandra är löjligt höga. Ändå är han nästan alltid glad.
Mina barn undrar varför jag känner så många människor och min äldsta dotter har börjat hitta på sätt att undvika att folk hälsar på mig på stan. Jag får bara säga hej och sen gå vidare, skrattar han, och skickar iväg en hälsning till
en kvinna som går förbi på skolgården.
Marco Venegas är ganska liten, men växer snabbt när han börjar prata.
Han är absolut ingen tävlingsmänniska och verkar tycka att det är jobbigt att prata om hur framgångsrik han är som fritidspolitiker.
Jag är glad men också bekymrad, jag tänker att det måste finnas en gräns för hur bra det får gå.
Framgångsrecept har han inget, men han tror på ärligt engagemang. Inget tomt snack, inga polerade tal och stora löften från ett podium.
Det sociala engagemanget har funnits med sedan han var liten och ordnade studiecirklar där klasskamraterna lärde av varandra. Nu är han inblandad i vad som tycks vara en oändlig mängd projekt. Tiden är en olöslig ekvation eftersom han jobbar 150 procent om man lägger ihop alla tjänster.
När jag började jobba på socialkontoret var det jättesvårt för mig att mäta tid i pengar. Jag har fortfarande svårt att tänka att om jag pratar med någon i en halvtimme så är det en halv timmes lön. Tiden mäts inte i pengar.
Så jobbar vi med nyheter