Den gamla stärkelsefabriken, som tidigare drevs av företaget Ecostarch, ligger längs en avtagsväg från Hallavägen, mellan Stigtomta och Jönåker. Läget är ödsligt och runt omkring finns mest skog och öppna fält. Det är långt till närmsta granne.
Själva fabriksbyggnaden har inte varit i bruk på åratal och SN har tidigare skrivit om förfallet och miljöskandalerna på fabriksmarken långt innan EU-migranterna bosatte sig på marken.
Under stärkelsefabrikens glansdagar tillverkades livsmedelsstärkelse av den typ som används till bland annat sega råttor och geléhallon. Biprodukten i tillverkningen såldes vidare till sörmländska bönder som grisfoder. I slutet av 90-talet gick Ecostarch AB i konkurs och år 2005 köptes fabrikstomten av nuvarande ägare, Per-Magnus Johansson, en spannmålsgrossist från Skänninge i Östergötland. Tanken då var att få fabriken produktionsduglig igen. Men saneringsåtgärderna skulle bli för omfattande, och kostsamma. Dessutom skulle lagringsvolymen i fabrikens dammar påverkas, så marken fick stå.
2010 lämnades en klagomålsanmälan in från en markägare i området som oroade sig för de miljöfarliga ämnen som läckte ut från fabrikens dammar. Miljönämnden inspekterade platsen och bedömde att dammarna behövde åtgärdas. Per-Magnus Johansson åtgärdade bristerna och år 2014 avslutades ärendet.
Vad jag förstår lämnades fallet över till socialtjänsten eftersom att det fanns barn med i bilden
Per-Magnus Johansson, markägare
Två år senare får Per-Magnus Johansson ett nytt problem på halsen. Elva EU-migranter från Bulgarien har slagit sig ned på marken vid den gamla stärkelsefabriken.
De elva personerna tillhör samma familj och har fördelat sig i två husvagnar och ett tält. Senare ska det även visa sig att de brutit sig in ett av de röda husen som står på tomten, där de bland annat installerat en hemmagjord kamin för att få upp värmen.
Per-Magnus Johansson kontaktar polisen för att få hjälp med att få bort migranterna. Men inget händer. Polisen har nämligen inte befogenheter att köra bort folk som bosatt sig utan lov på någon annans mark.
Per-Magnus vänder sig då till kronofogden för att få hjälp med avhysning. I sin ansökan skriver han bland annat att platsen inte är lämplig för bosättning och att det i gruppen finns små barn. Han skriver även att skadegörelse förekommit och att migranterna utnyttjat el från byggnaden.
– Vad jag förstår lämnades fallet över till socialtjänsten eftersom att det fanns barn med i bilden, säger Per-Magnus Johansson när vi talas vid i mitten av september. Han låter bitter – kanske för att han är kraftigt förkyld och ligger nedbäddad med hög feber. Men mer troligt för att han inte vill ha något med migranterna att göra.
– De har totalförstört allt, säger han.
Glenn Karlsson är teamchef på Kronofogdemyndigheten i Södertälje som verkställer avhysningar av otillbörlig bosättning som det numera kallas. Han känner till fallet och berättar att ärendet lämnades över till delgivningsavdelningen sensommaren 2016 och att två personer var på plats vid stärkelsefabriken för att delge gruppen om att de måste flytta.
– Sen vet jag inte vad som hände, säger Glen Karlsson och spekulerar om att gruppen kan ha gett sig av frivilligt.
I maj 2017 får SOS ännu en gång ett larm. Det ryker från den nedlagda stärkelsefabriken mellan Stigtomta och Jönåker. Men när räddningstjänsten kommer till platsen är det ingen brand.
– Röken var från matlagningen i en husvagn intill fabriken, säger räddningsledare Christer Sjögren.
Larmet tyder på att delgivningen inte haft någon effekt och att någon eller några fortfarande bor kvar vid stärkelsefabriken våren 2017.
Högsommarvärmen vägrar släppa taget trots att vi passerat mitten av september. Den stora åkern till höger om stärkelsefabriken är nygödslad och doften av dynga förstärker vyn vi har framför oss. Bakom byggnaden som en gång var själva hjärtat i stärkelseframställningen ligger mycket riktigt det läger där Romiyana och de andra i gruppen bor. Just den här dagen är ingen där och vi smyger runt i bråten.
Värmen efter nattens lägereld känns fortfarande i det gamla rostiga oljefatet som står utanför den husvagnen som fortfarande står upp. Trasiga sopsäckar med gamla kläder, bildäck, allsköns möbler, madrasser och trädgårdsredskap, trasiga kaffebryggare, plastdunkar, och tonvis med övrigt skräp – boplatsen liknar mer en kåkstädad i tredje världen, än en sörmländsk jordbruksidyll.
Även inne i fabriksbyggnaden finns spår av aktivitet. Någon har flyttat in en gammal vedeldad spis som det troligtvis lagas mat på. I den högra magasinsbyggnaden ligger högar med avklippta kablar. En stor trave pinnar ligger också i byggnaden, kanske på tork för att kunna elda med. Ett provisoriskt utedass utan dörrar på gårdsplanen bakom fabriksbyggnaden, förstärker känslan av utsatthet.