Märkliga uttryck i sportens värld
Var kommer sånt ifrån? Vad säger Fredrik Lindström? Och hur lät det när Tony Adams tog till orda efter matcherna på Highbury?
Tanken fick fäste efter den senaste korpmatchen. Det är lite lustigt i sig, att ett uttryck man levt med i över 20 år som fotbollsspelare plötsligt brakar in genom någon dörr i medvetandet och börjar leva jäkel.
När tackade ni någon senast med ett hej? Dessutom ett rungande sådant?
Jag vet inte, det finns en del konstiga uttryck i sportens värld, men det här måste vara det knepigaste av dem alla.
Christer Gustavsson är lagkapten i Nyköpings BIS och han håller med ett garv med om att det här är ett ämne som diskuteras alldeles för lite på sportsidorna.
Jag brukar nog mest tacka motståndarna för en bra match. Oftast kommer domaren med på ett hörn också. Jag har hört det där rungande hejet några gånger men jag har aldrig använt det själv. Oftast tackar nog folk med en applåd.
Sist blev det helt fel, när vi mötte Sleipner. Då tackade jag Sylvia för en bra match. . .
Christer Gustavsson har varit med högt upp i seriesystemet och vet att lagen fortsätter tacka varandra efter matcherna till och med superettan. I allsvenskan promenerar spelarna bara rakt in i omklädningsrummet. Då har de å andra sidan tagit varandra vänligt i hand innan matcherna.
Den stora frågan är när det rungande hejet försvinner. Det var det aboslut vanligaste sättet att tacka på hemma i Västergötland, i de lägre divisionerna. Det stinker ju journalfilm och folkpark och 40-tal över hela uttrycket och det har förmodligen gått i arv och överlevt på landsbygden men någonstans på vägen upp genom divisionerna ratas det till förmån för den mer hippa applåden.
Det finns ju alltid kompletta galningar som ska vara coola. Stefan i mitt gamla B-lag krävde att vi skulle tacka motståndare och domare med en kullerbytta. Ett tag ville lagkaptenerna i division 6 att deras lagkamrater skulle tacka motståndarna och den intet ont anande domaren med att göra vågen. Det här var under en tid när Arne Hegerfors såg som sin viktigaste uppgift att meddela tevepubliklen när vågen rullade på läktaren, när vågen var det häftigaste som fanns och skit samma om Martin Dahlin var på väg att stånga sin väg fri mot målvakten.
Men mittbackar på 1.90 med hårda pannben och minimala benskydd pysslar inte gärna med vare sig kullerbyttor eller vågen. Lite av det gamla borde vi vara lite mer rädda om. De rungande hejen är som raggmunk med fläsk och lingon, något som alltid har funnits och som känns rätt bra i munnen bara man inte börjar fundera för mycket. Vi kan inte bara äta kebab och göra kullerbyttor hela tiden, det är rätt charmigt med det där gamla och det är nog lite viktigt också, någonstans.
Man undrar ju vem som var först med det rungande hejet. Och hur det kunde få ett sådant enormt genomslag. Eller vem som kom på att man kunde tacka för god match med ett fyrfaldigt leve, hurra, hurra, hurra, hurra. Hade den snubben alla hästar hemma då, tror ni?
Svenska Akademiens ordlista över svenska språket berättar att rungande betyder dånande eller ekande och det är jag med på men jag förstår fortfarande inte riktigt varför elva svettiga fotbollspelare ska stå och dåna ekande hej till varandra efter matcherna. De är ju så nära, ändå.
Jag måste verkligen prova uttrycket i verkliga livet någon gång, bara för att kolla rektionen. Jaså, det finns en tid på måndag? Jamen då får jag be och tacka med ett rungande HEJ!.
Så jobbar vi med nyheter