Martin Bagges Bellman bäst just nu
Inomhus alltså. Men årets Kulturfestival på Åkerö fick ändå en grann inledning. Torsdagens tema var ju Historier från förr, och redan på eftermiddagen gjorde Bellman sin entré.
Denne svenske nationalskald är ju ungefär jämnårig med Åkerö men har vad jag vet aldrig förekommit i helfigur där på någon konsert.
Desto bättre då att det blev just Martin Bagge som fick underhålla den fulltaliga och förtjusta publiken.
Enmansshow i bästa mening och i Bellmans egen anda kan man kalla det han gjorde, med respekt för originalet och en gyllene medelväg mellan olika överdrifter. Eller, för att tala kvällstidningsspråk: Bagges Bellman är just nu bäst.
Rösten är smeksam men också burdus, mimik och kroppshållning anpassade efter gestalterna, gitarrspelet varierat och följsamt, hela föredraget fritt från slaviska taktstreck. Elegans, humor och välgörande lite av poserande artist-ego.
Och så ett fabulöst minne. Allt detta fick sin kulmen i en storartad epistel 33 där livet vid Roddartrappan myllrade av olika språk och figuranter före utropet Stolta stad.
Dessutom vet Martin Bagge uppenbarligen det mesta om tiden och miljön och kunde, säkert just därför, flika in faktakunskaperna på ett underhållande sätt.
Och så har han letat fram de censurerade orden ur Bellmans manuskript och bjöd på en ungdomssynd i form av nidvisan om Adam i paradiset. Plus gamla Gubben Noak med ny fräschör till sprött ackompanjemang på citrinchen.
Mest minnesvärt: vaggsången Lilla Carl sov sött i frid med dess djupa livsinsikt, för bara röst utan beledsagning.
På kvällen backade vi till 1600-talet och dess skrönor och sagor. Ciceron då och historieberättare var ingen mindre än Bengt af Klintberg, en radioröst vi lärt oss älska för dess förtjusning i att få berätta men nu i full frihet men en välförberedd sådan.
Utan manus talade han så man bara ville höra mer, om den gamla blinda jätten som ville hämnas på kyrkan och dess klockringning, om djävulen som tog Sko-Ella till hjälp för att så split mellan de gamla trofasta makarna, om näcken och faran av att spela fiol så djävulen tar över.
Musikvänner vet att Richard Strauss gjort stor orkestermusik om lurendrejaren Till Eulenspiegel. Nu fick vi lära oss att det i svensk översättning år 1661 kom ut en bok med 102 lustiga historier om just Thil Ulspegel.
Musiken denna kväll stod Johan Hedin för, Åkerös egen mästerspelman på olika sorters nyckelharpor.
Polskor förstås men härligt varierade, en snabbt svängig med fotstamp från Västsverige, en krusidullad från Kalmar i barockstil med smak av Bach men också en romantisk Sensommarvals av Ale Möller.
Så jobbar vi med nyheter