Martin Sturfält kopplar greppet på juryn
Martin Sturfält är bara 24 år, men har snart hunnit med att ta två diplomutbildningar från två högskolor i två olika länder. Just nu förbereder han sig för finalen i Solistpriset i Stockholm.
Martin Sturfält går diplomutbildningar i piano både i London och Stockholm och är dessutom ute och turnerar både själv och med olika kammarmusikkonstellationer. Samtidigt förbereder han sig för sitt framträdande i finalen i Rikskonserters tävling Solistpriset som äger rum i Stockholm den 9 maj.
Nervös är jag inte, men det finns alltid en anspänning inför tävlingar. Jag är sällan så nervös att det inverkar negativt på spelet, även om det inte går att ta för givet, säger Martin Sturfält.
Samtidigt är det en märklig situation med stor press att bli bedömd. En vanlig konsert är inte alls sådan, då är det en reaktion mellan dig publiken som är det enda betyget.
Stycket han har valt är något ovanligt. Det blir Wilhelm Stenhammars andra pianokonsert, som han beskriver som ett oerhört bra verk, i klass med de stora, romantiska pianokonserterna.
Den är originell och har ett eget sound. Det låter liksom svensk, som Gösta Berglings saga, säger Martin Sturfält.
Martin Sturfält har spelat piano så länge han kommer ihåg. Farfar var kantor i Tuna kyrka och pappa är hobbymusiker. Som sexåring började han ta pianolektioner och spelade sedan i musikskolan i Katrineholm. Som åttaåring upptäckte han orgeln och började som 10-åring vikariera som organist i Tuna församling via farfar. Sedan följde en mängd år av pianolektioner innan inträdet på musikhögskolan i Stockholm där han nu studerar.
Orgeln har han nu helt lämnat för pianot, även om han kan tänka sig att ta upp det igen någon gång.
Det är som att lära sig cykla, har man lärt sig det en gång så sitter det. Piano är ett ganska ensamt instrument, men orgel är ännu värre eftersom det inte finns någon vettig repertoar för kammarmusikspel. Det är något av det bästa som finns att spela tillsammans med andra, säger han.
Just nu hinner han inte med så mycket mer än repetitioner och resor. Fritid och jobb flyter in i varandra, speciellt som diplomutbildningarna både i Stockholm och London handlar mycket om egna initiativ och schemat är luftigt. Tanken är att eleverna ska slussas ut i verksamhet som man kan försörja sig på. Därför är det viktigt att hålla liv i kontakter och spela mycket, menar Martin Sturfält.
När det är åtta timmars övning varje dag, kommer det oundvikligen tillfällen då Martin Sturfält känner att det inte är det ballaste i hela världen att spela. Men inspirationen och gnistan kommer snabbt tillbaka.
Andra musikstilar ger mig en oerhörd inspiration. Den klassiska musikens värld är väldigt konservativ, så det är många som tänker usch, vad banalt och tittar lite snett på mig när jag säger att jag tycker till exempel Queen är bra. Bara för att det flörtar med ytliga företeelser behöver det inte vara ytligt!
Vad framtiden bär med sig är svårt att spå om, tycker han. Om ett år är diplomutbildningen klar och då hoppas Martin Sturfält att han kan försörja sig som musiker.
Om tio år hoppas jag att jag håller på med detta och fortfarande tycker att det är kul.
Så jobbar vi med nyheter