Kvällen kommer att vara minnevärd på flera sätt.
Ta bara det som syntes på scenen i förväg. Längst bak en brun fond med en bild av björkar och framför träden i gräset ett blått bord med två koskällor på.
Sedan ett märkligt arrangemang till höger som visade sig vara ett trumset men med nästan bara folkliga instrument: afrikanska trummor, en tamburin, diverse rasselinstrument, några cymbaler och en liten klocka. Mattias Mårtensson skulle snart visa hur man kan spela fram det läckraste komp med bara händerna.
Med allt fyra på scenen hördes det att de inte låter som några andra. Först var det rätt mycket röj och tryck från bastrummorna, sedan väldigt känsligt och suggestivt med slingor som upprepades gång på gång.
Gitarr och mandola kunde Peter Bonde få att låta som bas eller en glad rytm eller någon som plötsligt gör sin röst hörd med ett inpass.
En barytonsax kunde gång på gång med lite bröligt tryck besvärja oss och minnet av ett skepp som seglade ut i natten. Christian Cuadra kunde trolla och få leken över klaffarna att verka som gjord för folkmusik, även på sopransaxofon. Men minns att redan Hugo Alfvén använde en sådan i sin Dalarapsodi.
Fiolen och altsaxen kunde också spela den tätast svängande polska som tänkas kan. Och fler polskor skulle komma, lite så där halvviktigt presenterade att de kom efter Per Ols Erikssons farfar eller vad han nu hette. Men samtidigt mycket rörande att fyra rätt unga musiker för vidare en lantlig spelmanstradition, fast på sitt sätt.
Har åkt 200 mil sedan i fredags på turnén. Skriver eget. Och inte har bråttom.
Nej, dessa fyra tog risken att bli osams när de levde i två månader tillsammans i ett ödetorp i Jämtland och skrev och arrangerade och levde fram låtar och budskap. Och fick allt att sitta i kroppen hos alla.
Energicentrum på scenen i går med spel och prat var Magdalena Eriksson, som kunde kränga hur mycket som helst med kroppen medan hon spelade; som ett gympapass nästan. Och så berättade hon om sådant vi alla känner igen. Om hur hon oroat sig för sin mamma lågstadieläraren och hennes stress och ansvar. Och om morfar som låg döende i koma. Hennes reaktioner ledde i båda fallen till tröstande musik som gav desto mer när vi visste.