Mästarklass på gång

Ovanligt bra på flera sätt. Så kändes det efter konserten i lördags.
Nej, där var inget extravagant med program eller medverkande, vilket inte heller behövdes. Det räckte långt med välvald repertoar och fint spel.
Lite glesare än vanligt var det dock i bänkarna, vad det nu kan ha berott på.
Synd i så fall för den som måste avstå från den inledande läckerheten i form av Rossinis uvertyr till Italienskan i Alger, 1813.
Här släpptes loss en mängd glatt musikanteri under Merete Ellegaards distinkta ledning. Stråkarna hade allra först aningen av osynkroniserade pizzikaton, det knivskarpa som är så svårt. Men sedan tog de för sig friskt och med driv i de berömda Rossini-crescendona.
Blåsarna klingade utmärkt i sitt flitiga växelspel, med Anette Kumlins många välformade oboesolon som helt avgörande för upplevelsen.
Och pukor och trumpeter fick verkligen sprida festglans, medan det för den tiden så populära turkiska slagverket gavs måttfulla proportioner av ett par cymbaler.
En helt professionell orkester med större stråkstyrka kan förstås ge denna musik ännu mer fart och festivitas. Men i lördags var det vi fick minsann tillräckligt imponerande.
Och det kan man säga även om det efterföljande verket, Bernhard Crusells klarinettkonsert i f-moll. Den är ungefär samtida med Rossinis uvertyr men är stort anlagd à la Beethoven samtidigt som den snarast är mer personlig i uttrycket än Webers och Spohrs klarinettkonserter.
Som solist medverkade Maria Lundström, som bland annat studerat för Håkan Rosengren, även i USA, med Master Diploma-examen förra året.
Två sneda toner i en kadens, en fras i pianissimo där tonen dröjde en bråkdel med att komma. Kanske någon mer småmiss, om sådant nu är intressant.
Annars var den tekniska behärskningen suverän med vida hopp mellan oktaverna, löpningar och brutna ackord. Det viktiga temperamentet fanns där också för att göra spelet intressant liksom växlingarna mellan starkt och svagt. Maria Lundström blir ett namn att följa på karriärens väg.
Ett litet frågetecken dock för tempot i mellansatsen. Håkan Rosengren har där visat på konsert och skiva att Andante pastorale går att ta verkligt långsamt, men i lördags ville ett liknande upplägg inte fungera med samma goda resultat. Det krävs nog en större stråkklangs himmelska lugn att bära upp solisten med.
Gabriel Faurés berömda Pavane gav mig minst behållning, missbrukat och ofta spelat som det är. Men det bör ha varit fostrande repertoar för orkestern. Det långsamma förloppet kräver nämligen klang och intonation av yppersta klass.
Fräscht som alltid är det dock med en Haydn-symfoni som slutkläm, och med nummer 94 visade Merete Ellegaard upp sig i helfigur som en chosefri fackman med tydlighet och noggrannhet i centrum.
Hon gav första satsen stolthet och liv, inte minst i den typiskt spirituella genomföringsdelen. Menuetten blev en robust dans med tyngd på ettan, och finalen fick bra snurr på sitt förlopp med pukorna rejält markerade. Lycka, kort sagt!
Enda problemet var andra satsens variationer. Nejdå, de spelades mycket fint, från det naiva till pompöst majestätiska. Men Gerard Hoffnungs engelska humorvariant börjar spöka i minnet så fort fiolerna kommer med sin insats.