Jag satt vid köksbordet och såg farsan och brorsan åka i väg. Jag var fyra år och ansågs av någon outgrundlig anledning inte stor nog för en så lång resa till en trång arena med massa folk.
Det måste ha varit just efter det att superanfallarna Ralf Edström och Roland Sandberg försvann. Men Reine Almqvist blev en god ersättare till i alla fall en av de där ikonerna. Den lilla ortens stora företag – Facit AB var ett tag lika klassiskt som Kopparvallen – stod bakom bruksortens lag när det gällde värvningar. Så det var en match under en guldsäsong som jag missade.
Jag har sedan den där dagen varit på väg till arenan ett tiotal gånger, men det har liksom alltid kommit något annat emellan.
Jag har till och med klappat på den sköna träportalen en varm sommardag för länge sedan på väg till Visfestivalen i Västervik – någon sorts otillåten groundspotting där man egentligen måste se en fotbollstillställning och samla på sig matchprogrammet. Men jag hade aldrig varit på match...förrän i lördags.
Okej, att 4–0 till ÅFF i en träningsmatch mot Bissarna som inte mäktade med att skapa några chanser inte går upp mot varken den där matchen 1973 eller några sentida heta derbyn mot Snoka. Och programbladet var en A4:a med laguppställningar.
MEN jag var ju där! OCH jag log när Ålbergabacken Pontus Nordenberg, som har spelat allsvenskt i ÅFF, kom med tokinspirerade glidtacklingar mot sitt gamla lag. Jag gillar inte att det numera är konstgräs på Kopparvallen – men i det ihållande snöfallet blev underlaget bra.
Apropå kall fick tyvärr inte jättetalangen i hemmakassen, Nyköpings BIS-produkten Gustaf Halvardson, den där kvarten det ryktades om att han skulle få. Men Halvardsons tid kommer – läge att åka tillbaka då till Kopparvallen! För mig har arenan högst kultstatus av samtliga i Fotbollssverige...