Matnyttigt för nyfikna små djurvänner

Att samla små djur är en populär sommarlovssyssla. Men det är inte alltid så lätt att veta vad de nya husdjuren ska äta och hur man ska ta hand om dem.
Faktaboken ”Alla vill ha mat” bjuder på praktiska råd för den som vill mata vilda djur i sommar – vare sig det handlar om infångade maskar, fjärilslarver och småfiskar eller igelkottar på besök (matas med kattmat eller råa ägg, men får inte fångas).
Bara genom att titta på Anna-Karin Garhamns illustrationer kan man lyckas rätt bra med sin snäcksamling (sniglar heter de bara om de saknar skal). Pedagogiskt visar hon hur snäckburken ska se ut – med jord och mossa i botten, goda blad som byts ut då och då, lufthål i locket och något som skuggar från solen.
För den som kan läsa ger Grethe Rottbölls korta text ännu mer kunskap, som att trädgårdssnäckan kan bli sju år och att den äter genom att raspa i sig maten med sin tunga. Samt att man bör släppa ut snäckan ur sin fångenskap efter en månad. Kanske den viktigaste informationen av dem alla!
Djurens matvanor – ofta på temat ”äta eller ätas” – handlar det om även i boken ”Jag är hungrig”, men här rör det sig om en mer traditionell djurfaktabok. Anna Roos text fokuserar visserligen på just ätandet, men i förbifarten får vi också veta en del annat. Som att berguven har bra hörsel, att älgen kallas skogens konung och att fiskgjusen flyger till Afrika varje höst.
För små djurälskare finns säkert en del kunskap att hämta i texten, men ”Jag är hungrig” brister i detaljerna. För barnen måste det till exempel vara obegripligt varför djuren fått konstiga ”förnamn” som Myotis fladdermus och Erinaceus igelkott. Det är naturligtvis (inser den vuxne efter en stund) delar av de latinska namnen, men varför då inte ta med hela namnen. Eller helt enkelt strunta i det.
Även illustrationerna brister lite. Maria Nilsson Thore har ritat fina djur, men ibland blir sammanhanget obegripligt. Fladdermusen, grodan, igelkotten och spindeln sitter och tittat förväntansfullt på ett moln av små insekter och flugor, men vem äter egentligen vad? Läser man texten noga står ingenting om flugor i igelkottens meny, och fladdermusen ska ju jaga på nätterna. Varför är han då vaken med de andra?
En annorlunda bok på temat djur och mat är ”Mumsigt för djur” där elva djur och deras favoritmat presenteras i naturlig storlek. Även om boken är större än bilderböcker brukar vara har naturligtvis illustratören Geoff Waring fått beskära verkligheten rejält. Av elefanten finns till exempel bara snabeln med, och även den ser faktiskt lite förminskad ut.
Ibland blir bilderna helt obegripliga. För att kunna visa hur kaskeloten slukar en jättebläckfisk krävs ett uppslag med extra utvik, men ändå får bara fyra kaskelottänder och en liten del av bläckfisken plats på sidan.
Tur då att man kan bläddra sig fram till bokens allra sista uppslag och se hur kaskeloten verkligen ser ut – och dessutom läsa lite mer om det 40 000 kilo tunga djuret som varje dag kräver 1000 kilo mat. Elefanten däremot anses uppenbarligen vara ett så välkänt djur att det får räcka med snabeln även på detta sista faktauppslag.
Som idé är den storslagna ”Mumsigt för djur” kul i sin galenskap, men i praktiken blir det ett evigt bläddrande fram och åter och ändå blir man inte mycket klokare.