Med ålderns och vishetens rätt

Pianoafton
Hans Leygraf
S:t Botvids kyrka
Musik: Schubert, Brahms, Beethoven och Mozart
Det finns många anledningar att gå och lyssna på Hans Leygraf. En är alla minnen som publiken har av första gången de hörde honom; det kan faktiskt vara sjuttio år sedan, för så länge sedan var det han debuterade.
En annan är att man vet vad man får. Andra pianister odlar en stor repertoar, medan Leygraf i dag håller sig till de stora namnen från Wien. Men så har han i gengäld arbetat med deras musik desto längre och tänkt ut allt i minsta detalj.
Dessutom håller hans konsertprogram en intelligent linje i sin sammansättning och är försedda med hans egna mycket läsvärda kommentarer.
Så här kan man också sammanfatta konserten i går kväll i S:t Botvids kyrka inför en mycket stor publik.
Med ålderns och vishetens rätt hade Leygraf ställt samman ett allvarligt program, helt fritt från publikfrieri men desto mer kvalitet.
Franz Schuberts sonat i a-moll från 1817 inledde med musik av en 20-åring som börjar och slutar ödesdigert och däremellan prövar den ena tonarten och melodin efter den andra i mellansatsen.
Påfallande där var hur Leygraf kunde spela legato med så lite pedal, och hur hela sonaten hölls ihop av hans återhållsamhet. Kanske var det också att göra en dygd av nödvändigheten i kyrkans överrika akustik, vilken jag för min del glömde eller förträngde ganska snart.
En helt annan klangvärld öppnades med de sex pianostyckena av Brahms opus 118, ett sent verk med den mogna romantikens höstliga skördar för sekelskifte, krig och upplösning.
Leygraf fick här flygeln att klinga rikare och större när Brahms låter musiken storma fram, men också mer sjungande i de breda melodierna. I det sista utdöende intermezzot där allt är reducerat blev det mycket gripande att ta del av Leygrafs nakna tolkning, lite tårknipande faktiskt. Men så hade vi också färdats i fallande riktning från a-moll så långt bort man kan komma till ess-moll.
De sex bagatellerna av Beethoven från 1823 är ovanliga i konsertprogrammen men spännande valt av Leygraf. Här är noterna färre än hos Brahms, formen fri eller nästan improviserande och det yviga undanlagt till förmån för omväxlande finstämt och målmedvetet, sångbart och aktivt, behagfullt, rörande och älskvärt, för att låna de kloka orden ur programbladet.
Mozart fick så hedersplatsen att avsluta och det med sonaten i a-moll från 1778. Här kunde klarheten i det snabba spelet grumlas en del men oron och nervigheten i musiken grep tag desto mer.
Tacktal med varma ord och överlämnande av present följde förstås. Extranumret blev självlysande av välgörande ljus och enkelhet i F-dur med mellansatsen ur Mozarts sonat K 330.
Så sätter en mästare punkt efter ännu en konsert, som för någon i just denna publik kan ha varit en livsupplevelse. För mig blev den sporren till ett fördjupat fortsatt lyssnande på dessa fem verk.
Fride Jansson