Med Brahms för livet
Kjell Fagéus och Talekvartetten
Quartetto Amabile
Klezmerensemblen Tummel
Så har dagarna gått, fortare än vi trodde. Och vart vet vi inte, men minnena lever och dyker upp som glädjande påminnelser om betydelsefulla ögonblick.
Det dröjer alltså ett helt år tills det blir musik en Kristi Himmelfärdshelg i Gryt igen. Förutsatt att Kjell Fagéus och hans medhjälpare vill och hinner fortsätta. Men det kan vi väl hoppas på ett tionde år, jämnt och jubilerande, borde låta lockande?
Årets upplaga har bjudit på en myckenhet av den riktigt stora musiken men har också berört de djupa livsfrågorna om liv och död, ljus och mörker, vägen genom livet.
Det talade ordet i kyrkorummet har inbjudit till detta liksom Karin Waldes konstverk och den omgivande naturens skönhet, given oss som en gåva men förgänglig även den.
Främst är det förstås de klingande mästerverken som lockat till djupsinniga reflexioner, alldeles särskilt som vi fått så betydelsefulla doser av den mogne Brahms kärleksfulla tonspråk.
Fiolsonaten i d-moll inledde i onsdags, stormande av ungt liv.
I fredags kom så den stora klarinettkvintetten i h-moll, ett av de sena verk som visar hur Brahms år 1891 fick en nytändning i sitt skapande av kontakten med den berömde klarinettisten Richard Mühlfeld i Meiningen.
Kjell Fagéus blev denna odödliga musiks kraftcentrum, spelande med styrka och pregnans i de känslosamma avsnitten, i de eftersinnande med mjukaste skönhet och annars helt samordnad som den främste bland likar med Talekvartetten, som följde eller tog kommandot med allt från stormande tremolon till fiolernas brett sjungande melodier i renaste oktaver och adagiots sordinerade destillat av stillnad livsvisdom.
Märkligt var hur framförandet kändes levande och avspänt som musik nära livet och inte döden. Och var den nära döden, så en död i försoning och ljus och värme.
Max Regers klarinettkvintett följde efter paus, även den ett sent verk från 1915, året före dödsåret.
Här fick vi möta kontrapunktens och variationssatsernas mästare men i en dämpad form. Visst glödde det om Regers korta, upprepade motiv, men att efteråt gnola något av dem var svårt. Helheten blev mer som att behagligt föras omkring på rygg i kromatikens framflytande vattendrag. Och jag tror att detta kan tolkas som högsta beröm för framförandet.
Så om Brahms vann direkt kräver Reger ändå förnyat lyssnande. Den intresserade kan för övrigt tipsas om att Fagéus med flera i Stockholm i september kommer att spela all klarinettmusik av Brahms och Reger på tre konserter.
Ett musikens maratonlopp lär det bli för dem, lämpligt som ett livsprojekt bara när ambition och ambis lyckligt förenats som här.
Även dessa musikdagar har Kjell Fagéus spelat ovanligt mycket. I lördags kväll var han i elden igen, då faktiskt med några betydelselösa skönhetsfläckar i början av Brahms-sonaten i f-moll. Och han och den mycket unga, jättebegåvade pianisten Karin Haglund från Edsberg förde denna musik från passion och dystert grubblande till strålande ljus.
Lördagen bjöd annars mest på humor och glädje, så som det kan bli när två primadonnor gästar: MariAnne Häggander och Ann-Christine Göransson.
Med de fyra duetterna opus 61 visade de att Brahms minsann också har en folklig och sorglös sida.
Var för sig, växelvis, sjöng de åtta av Griegs mest älskade sånger, sammanhållna förstås likt hela kvällens program till en helhet.
MariAnne Häggander gjorde inlevelsefull miniteater i sju korta tablåer av Manuel de Fallas sju spanska folksånger. Sedan kan det vara en smaksak om man fann att hennes röst har djupnat tillräcklig ännu, eller om man vill ha mer av spansk mezzoglöd i klangen. Tillräckligt tyckte jag.
Perfekt var ordet för Hägganders gravallvarliga presentationer av Mátyás Seibers tre sånger till groteska nonsensdikter av Christian Morgenstern. Dito för hennes kombination av komik och virtuos tonträffning i de atonala sångerna, likaså för Fagéus som stolt och hetsigt munhuggande följde och drev på med klarinetten, teater även det!
Vackrast? Mest längtansfullt och romantiskt? Jo, Schuberts ensamme herde på klippan, han som har sin älskade så fjärran och som sjunger i sin sorg, tröstas av ekot och förvissningen att våren ska komma och därmed vandringen ut i livet igen.
Ann-Christine Göransson och Kjell Fagéus gjorde något alldeles ljuvligt att detta, Karin Haglund vid flygeln likaså.
Tilläggas bör att konsertintroduktionerna i fredags och lördags blev mycket lyckade fast på helt olika sätt.
Den ena med alla fem musikerna framför kaffeborden och klingande exempel på kvällens stycken.
Den andra med två glada och talföra sångerskor, som berättade om stort och smått, retade aptiten på vad som komma skulle och med Hägganders ord antydde vad artisteri är: Genom oss strömmar en ofantlig kärlek och värme. Det är mycket som ska stämma. Men när det gör det flyger man.
En halvlek hann jag också stanna i Gryts Föreningshus och lyssna på dansk-svenska sjumannagruppen Tummel och deras lite onödigt förstärkta men oerhört levande klezmermusik. Klarinett, tuba och saxofon imponerade speciellt.
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter