Parallellt fick han redan på 60-talet en chans att sjunga med Count Basies storband på turné. Mycket jazz har det blivit på senare år.
Inte så att han var speciellt divig eller dominerande. Men han bestämde vem som skulle spela solon och hur långa de skulle vara. Och auktoriteten märktes redan på att hans sätt att räkna in låtarna.
Elegant var han dessutom i mörkblå kavaj och ljusa byxor, välkammat grått hår och noga med att presentera vem som komponerat och skrivit text till alla solon. Jon Hendricks bäst av alla.
Konserten började bra med Fats Wallers roligt knixiga Jitterbug Waltz, där trion värmde upp och Amanda Sedgwick lät ana vad hennes altsaxofon senare skulle göra för stordåd längre fram.
Men med Georgie Fame på scenen vid sångmicken kom känsliga låtar, som On A Misty Night med Chet Bakers trumpetsolo textsatt av Benny Golson. Och snabbare sånger av Tad Dameron och bröderna Gershwin och prov på hur Art Blakeys Jazz Messengers kunde låta med dagens sättning.
Bra tryck där!
Första avdelningens höjdare kom väl annars när Georgie Fame satte sig vid flygeln, han började ju redan som barn med pianolektioner och skaffade sedan en Hammond.
Nu hyllade han en av de första kvinnliga bandledarna, Lil Hardin, som också var gift fru Armstrong ett tag. Men av sången Just For A Frill från 1927 förstod vi tydligt av Georgie Fames känsliga sätt att sjunga att kärleken hade sina påfrestningar. Att vänskapen mellan dem ändå bestod framgick kanske av att Fame omärkligt gled över i Count Basies och Neil Heftis odödliga ballad Lil Darlin'.
Från 1963 var ju jazzen hotad av långhårig pop. Och då hade också Georgie Fame en listetta med Yeh Yeh, som vi fick höra igår och som faktiskt funkade även i detta jazzsammanhang. År 1965 kom Fame till Arlanda för att spela sina hits, men alla fans som var där skulle inte se honom utan Roger Moore, fick vi veta i går. Sånt kan livet vara för en 22-åring.
Andra set började stillsamt med Fame ensam vid flygeln i Hoagy Carmichaels lugna Rockin' Chair, där Fame också visslade temat och growlade fram det som vore han Armstrong och lade på lite boogiekomp.
Kompisen Van Morrisons Moondance måste förstås vara med med underbart rytmiskt driv och citat från It Ain't Necessarily So. Sedan blues och Cannonball Adderley med glödande mäktigt altsaxofonspel. Sist kom So Long Everybody med Strayhorns Lush Life, inte perfekt i sången men med gripande känsla i avskedet.