Med dragspel och fiol i centrum
Steve Riley och hans band är just ett sådant gäng som kommer från Louisiana, som börjat tidigt och sedan lyssnat in sig på de äldsta traditionsbärarna, livslevande eller från skivor.
Det betyder att de flesta i bandet spelar flera instrument störtsäkert och dessutom sjunger, både solo och stämsång och på det där speciella sättet med spända, höga röster på franska.
Därigenom kan de också variera sig en hel del inom de givna ramarna.
Till det snärtigaste under hela kvällen hörde smakprovet på den äldsta tidens house party-music: man röjde då vardagsrummet på alla möbler utom matbordet, som blev scen för tre musiker. En spelade melodin på fiol, en kompade på fiol och en spelade triangel med alla udda slag dämpade och de jämna öppna. Alltså en tidig form av backbeat.
Mest oväntat: Steve Riley spelar fiol och sjunger medan David Greely slår takten med två träpinnar på hans G-sträng. Det var så man tränade barnen att hålla takten, fick vi veta, med den oändliga raden av snabba åttondelar.
Mest i centrum stod just dessa två musiker, David som bet tag i strängarna med skjuts i stråkföringen, och Steve som var helt blixtrande obegränsad på sina enradiga, handgjorda dragspel.
Stålsträngad glans kom från Sam Broussards kompgitarr men också bottleneck och single string-solon från hans två Fenders. Och trummis och basist såg ut att ha kul och hittade på en hel del inom de givna ramarna.
För cajun over there är musik för dance halls med dansgolv och bardisk. Och nog svänger det skönt när bandet med synkoperna tar skjuts över taktslagen.
Men tjatigt kan det också bli konsertant med bara två ackord i ungefär samma tonarter efter fiolens öppna strängar och alla folkmusikens eviga repriser av fyrtaktsfraser. I går kväll tände dock publiken till ordentligt mot slutet.
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter