Likaså när en låt gradvis eller plötsligt ökade i hastighet. Men så har bandet också en fenomenalt nyanserad trummis i Tony Lund som fick en snabb låt att tuffa fram som ett obönhörligt ånglok.
En bra sak är förstås också blandningen. Leif Brixmark själv har skrivit det mesta, ibland så det låter som en gammal engelsk tradsång om kärlek, oftare röjigt med kryddor från Grekland eller av klezmer. Och med Kenneth Johnsson på klarinett och sopransax böjde sig tonerna ända in i hjärtat på mig. Fantastiskt spel!
En annan är att kvällen stegrade sig mot slutet och sedan att de fyllde på med tre röjiga extranummer. Då gjorde det inget att det i början fanns några otajta ställen mellan gitarristen och blåset. Victor Buck visade senare hur man mästerligt drar igång en blues på elgitarr.
Sedan är det kul med ett band som har sådan energi att bli glad av. Och samtidigt har kvar lite av anarki, så att det verkligen tar spjärn mot Mats Hammarlöfs omedgörligt fasta puls, ofta bara två toner.
Lite mer nytt material hade jag gärna hört, för ett par av de gamla samhällssatiriska låtarna har jag ledsnat på och får inte ut så mycket av de mångtydiga texterna heller.
Verkligt bra var Leif Brixmark i Mikis Theodorakis sång om fängelse och tortyr. Och hans hårda version av Bo Bergmans ”Marionetter” har ersatt sekelskifteströtthet med frenesi.
Med energi som man blir glad av
Några saker blev solklara i går. En är att Leif Brixmark och hans musiker verkligen kan sina saker. Här satt alla överraskningar som plötslig tystnad eller full volym exakt.
Så jobbar vi med nyheter