Med familjär värme

I går kväll var det trubaduren Wille Crafoord som satt på scenen på teatern. I rosa skjorta, röd basker och mångfärgad halsduk. Han som gladeligen sjunger för trettio personer. Han som skapar en god stämning av familjefest och bjuder på inblickar i sitt eget liv, berättar om låtarnas bakgrund och drar en och annan rolig historia. Och han som tidigare i år fick stipendiet till Ulf Peder Olrogs minne. För att få det bör man ju granska sin samtid med kritiska ögon men också kunna formulera det spirituellt och med språklig finess.
Allt det här sista fick vi vara med om i går, varmt och mysigt men städat och inte någon dånande allsång.
En klassiker var hans låt om bilen som havererar på motorvägen norr om Nyköping. Han är en fena på att lira gitarr och är allt bra stolt över att ha kunnat köpa en av Cornelis Vreeswijks gitarrer. Men samtidigt tror jag på hans hyllning till att inte vara någon speciell utan bara allround.
Bakom det lekfulla anas djupare insikter om livet. Inte bara att ingenting blir som man tänkt sig. Och hur lätt det är att göra andra besvikna. Utan också om allt det viktiga som vi ingenting vet om hos andra.
Sången om Adam och Eva börjar med att de fick varandra,
men av Wille Crafoord får vi ingen vanlig kärlekspoesi. Hans livsvisdom handlar i stället om glädjen i livet när det är som vanligt. Om hur viktigt det är med en positiv tro på att allt ger sig. Och om hur många som inte vågar vara sig själva här och nu.
Vackrast av allt denna kväll? Måste bli Wille Crafoord solo med gitarr i hyllningen till någon som finns men som inte fanns, alltså om kärleken för fler än två när ett litet barn har fötts.
Annars var det mycket bra att Lars Borg och Anders Karlsson fanns med och kompade på bas och blås. Men de hade gärna fått ta för sig lite mer och tuffare.