Med fler frågor än svar

Regeln och undantaget
Text: Bertolt Brecht
Regi: Rino Brezina, Ewa Westin
Musik: Dan Fikejz
Scenografi: Anders Lidstrand, Ingrid Lidstrand-Bruhn
Kostym: Ewa Westin
Ljuddesign: Roger Mikander
Teknik: Calle Puentes
Produktion: Kenneth Åslund, Ulla-Karin Skoghag
Arr: Teater Sörmland

En kort pjäs på en timma. Sådant borde vi få se oftare. Det tvingar fram koncentration i text och uppsättning.
En sådan pjäs är Bertolt Brechts Regeln och undantaget, som Teater Sörmland har valt för vårens skolteater med premiär i fredags på Nyköpings Teater.
Det valet är lätt att förstå, för här ställs många frågor på sin spets, frågor som är lika aktuella i dag som när texten skrevs 1930, strax före Hitlers maktövertagande och faktiskt även då just för skolteater.
Slaveriet var vid den tiden avskaffat, men det var ännu självklart att Europa ägde kolonier i Asien och Afrika och att infödingarna var av lägre ras.
På 60-talet spelades Brecht överallt, och engagemang och solidaritet var nyckelbegrepp.
Men vad ser vi nu ett nytt system av klasstillhörighet som växer fram? En ny undre värld där djungelns lag gäller för barnarbetare, svart arbetskaft och människosmugglade tvångsprostituerade.
Även i dag är det viktigt att komma först, vinna kampen om utbildning och jobb, lägenheter, status och sexigast partner. Och för storbolagen handlar det om att lansera säljande produkter, hitta naturtillgångar och tjäna miljarder på uppfinningar.
Konsekvenserna då, för naturen? Och för de svaga som kommer efter kan vi bara med ett cyniskt flin låta dem gå under?
Teater Sörmland vill kort sagt ställa en mängd frågor och hoppas på att publiken ska fundera. Och då är Brecht förstås rätt pjäsförfattare.
Brecht ville ju genom sin berättande, episka teater med alla medel hindra publiken att bara njuta av en teaterupplevelse. Det skulle inte vara förförisk illusion utan politisk diskussion av verkligheten.
Skådespelarna fick därför ibland gå ur sina roller och direkt tilltala publiken eller sjunga en sång som kommenterade händelserna, så kallade Verfremdungs-effekter.
Nu blir det spännande att se hur väl denna uppsättning fungerar på dagens ungdom. Jag hoppas på det bästa men är inte riktigt övertygad.
Vi vuxna matas ju med en vrångbild av de unga som egoistiska konsumenter av lättsam underhållning i form av dataspel och såpoperor. Intresset för traditionell partipolitik däremot framställs som lägre än någonsin, och de som engagerar sig politiskt möter vi oftast som våldsbenägna demonstranter med stenar som argument.
Just detta sista har Teater Sörmland lagt in tydliga anspelningar på, vilket borde kännas angeläget.
Och det finns annat som belyser vår tids problem. Hur mycket våld får vi ta till i nödvärn om vi blir angripna? Och kan vi lita på att en domstol dömer lika för rik och fattig, vit och svart?
Dessutom har man i uppsättningen lagt in en hel del humor, för någon lustigkurre var Brecht minsann inte. Visst bryter det stilen men det behövs. Brechts repliker är ofta långa och tungt orerande, vilket är en större svårighet än fackuttryck som kärande och målsägare. Plats för bearbetning av Brechts ordrika text?
Ljus- och ljudeffekter ger liv åt flodövergång och sandstorm. Sång och musik blandar rock och progg med show och swing men kunde ta ut svängarna mer. Och frågan är om inte frysningarna för avsideskommentarer blir för många.
Handlingen bör annars vara lätt att följa en köpman kämpar för att komma först och dödar sin bärare under vägen och den antytt asiatiska ökenmiljön bör fungera väl.
Köpmannen har tidigare spelats på TV av Ernst-Hugo Järegård mot Sven Wollters kuli. Den vite mannens övertag var då totalt liksom det nazistiska föraktet för en lägre ras.
Curt Ohlson går en annan väg, svårare men intressantare. Hans köpman är i grunden hygglig men girig, mer trovärdig som inställsam än som sadistisk slavdrivare, och någon kall pistolman är han verkligen inte, mer förvirrat paranoid och skitskraj att dö i öknen.
Räcker detta för dagens unga som sett allt, från Clint Eastwood till Terminator? Och mycket värre!
Kulins roll vinner på att spelas av en kvinna. Hanna Rasmussen är dessutom späd en fin scen är när hon sköter sina ömma fötter och kristuslikt förlåtande i slutet med vattenflaskan.
Vägvisaren blir en hygglig karl med rak rygg och stolthet i Tobias Lagerbergs version, medan Mattias Nordkvist får ta ut svängarna lite mer och ge värdshusvärden knipslug profil bakom komiska glasögon, ibland med pantomimisk tystnad som vapen.
Roger Mikander har getts en äventyrlig början med prologens viktiga resonemang så här lågmälda. Men som domare i slutet får han ge desto mer: först i den vita rasens myglande sammanhållning med köpmannen, sedan som prästlik avkunnare av domen till orgelmusik.
Fride Jansson