Med fokus på det outtalade
En kyrkogård. Någonstans. Någongång.
En man. En kvinna.
En kärlek och ett dödsfall.
Och så tid som böljar fram och åter mellan då, nu och sedan. Till synes helt utan logisk följd och framförallt utan pauser som talar om att tio, kanske tjugo, år har gått.
Jon Fosses pjäs Dröm om hösten är ett drömspel utan början och slut. Temat är livet och döden den som kommer alltför fort. Sällan har Becketts ord om att kvinnan föder gränsle över en grav speglats tydligare än här.
Michael Nyqvist och Marie Richardson spelar det namnlösa paret som möts på en kyrkogård och skyndar hem till hennes hotellrum. Fast de hinner inte ens iväg innan hans föräldrar dyker upp, redo att begrava farmodern. Fast det nog i själva verket gått ett tiotal år. Och så är plötsligt även fadern död. Till sist blir livet inget mer än en räcka dödsfall.
Scen hakar vid scen och begravning följer på begravning i detta dödens eget drömspel. Människorna förändras inte alls och replikerna bara rullar på i ett meningslöshetens evighetshjul.
Fokus ligger snarare på det som inte sägs, än på det som verkligen sägs. För Fosses gestalter talar inte med varandra, de förlitar sig på banala samtalsämnen och meningslösa kommentarar i en repetitiv ordmassa.
Det låter tungt, men är trots allvaret ofta överraskande roligt. Särskilt när det som blir outsagt liksom skriks fram i tomrummet mellan replikerna. Stefan Larssons uppsättning blir ibland övertydlig, men jag ser inte hur man annars skulle hantera texten.
Eftersom Fosse skrivit sig bort från tid och rum måste också rollfigurerna behålla en viss anonymitet. Michael Nyqvists Man är nervöst nollställd inför det mesta i sitt liv, medan Marie Richardsons Kvinna ler och väjer undan.
Börje Ahlstedt spelar fadern, stelnad i en tung gammelmanspose och närapå stum, medan Gunnel Lindbloms moder är den enda som ställer krav och vågar visa sin längtan efter kärlek.
De spelar alla människoskisser snarare än människor och de gör det mycket övertygande. Jens Sethzmans stenknastrande kyrkogård inramad av stenväggar som vore den ett begravningskapell förstärker intrycket av rums- och tidlöshet.
Som en elegi över livet är Dröm om hösten på samma gång tankeväckande, sorglig och extremt uppriktig. En drygt timslång föreställning som inte kan lämna någon oberörd.
Så jobbar vi med nyheter