Med förkärlek för det svåra
Det är svårt att föreställa sig den späda Nyköpingstjejen i full kontroll över en hormonstinn motorcykel. Men sen är hon inte heller typen som vill göra det enkelt. Tvärtom, för Sofia Pettersson är det utmaningen som är jobbet.
Där ingen tror att någon bor eftersom det annars bara finns vindsförråd häruppe, som hon själv beskriver det.
Trots att det finns stora fönster på väggarna, till och med ett i taket, känns den instängd nu när sommaren kommer allt närmre.
Jag är en riktig lantlolla, uppväxt i Runtuna och bortskämd med allt det gröna direkt utanför dörren.
Sedan i januari är Sofia nyutexaminerad grundskolelärare, och har vikarierat på resursskolan Navet, en klass för barn som av olika anledningar inte fungerar i vanliga skolor. Sofia söker jobb för fullt inför hösten, men bara på särskolor och andra skolor som liknar Navet, inga vanliga klasser med jämförelsevis problemfria barn.
Jag vill inte ha det för enkelt, det ska vara något att bita i, förklarar hon.
Barn som alltid gör sina läxor, och gör som de blir tillsagda skrämmer mig, där finns det liksom inget att hjälpa till med.
Målet är att bli speciallärare för handikappade, det har hon vetat sedan tonåren.
Min lärare på gymnasiet tvingade mig att att komma i kontakt med handikappade. Jag blev rasande, men nu är jag tacksam. Det ska klick så fort jag kom dit och sen dess är jag frälst, jag antar att han kände på sig att jag skulle passa där. Det är skönt att veta vad man ska göra med livet, att veta vad som är rätt för mig.
Sedan ett par månader tillbaka håller Sofia på att ta motorcykelkörkort, också där känns det som att hon hittat rätt.
Från början var det bara ett infall jag fick på väg hem från jobbet. Nu har jag till och med köpt egen motorcykel och det är riktigt kul, fast så svårt, berättar hon med förtjusning och varenda ansiktsmuskel spänd i njutning.
Efter gymnasiet jobbade Sofia med handikappade i flera år. När hon berättar om vardagen med de funktionshindrade kommer engagemanget och den givande, hjälpande personligheten fram som tydligast.
När man jobbar med människor med olika sorters funktionshinder blir man mer tacksam för vad man har. Vilken tur jag har som har två ben, kan jag tänka, det gjorde jag inte förut.
Hur vet du att den här sortens jobb är rätt för dig?
Varje dag när jag går hem från jobbet vet jag att i dag har jag gjort någon glad, säger Sofia och blir tyst en stund. Hon är noga med svaren, ber gärna om betänketid och oroar sig ändå för att hon svamlar.
Man blir en sån viktig del i livet för de man jobbar med, man ger dem trygghet och får oändligt mycket tillbaka.
Vad kräver det av dig?
Det krävs att man har en positiv inställning, och det har jag. Sen har jag långt tålamod och det har man väldigt bra användning av. Det krävs också att jag hela tiden tänker på deras bästa.
Hinner du tänka något på dig själv?
Visst är jag mån om mig själv, men det blir lätt så att man bagatelliserar sina egna problem. Det känns ju dumt att gå och klaga på skoskav, när man känner någon som knappt kan gå, men jag kan också känna att jag ignorerar större problem hos mig själv.
Kan det bli för mycket?
Självklart. Det är underbart att hela tiden få höra att man är uppskattad, men de är precis lika ärliga när man inte är populär. Det kan vara hårda ord och bitvis blir det riktigt tufft, men det jobbiga väger aldrig lika tungt som glädjen man får.
Händer det att du tycker du synd om funktionshindrade?
De som är helt omedvetna om sitt handikapp, och lever i en tro att de är som alla andra, har nog en väldigt lycklig värld. Men de som vet att de är annorlunda, som kanske undviker att prata för att folk inte ska märka att de pratar konstigt, det kan jag tycka är jobbigt.
Skulle du kunna tröttna på att vilja hjälpa?
Det kan man nog, men det hopas jag verkligen inte. Nej usch, det hoppas jag verkligen inte. Då är det dags att byta jobb, då får jag väl bli brandman som jag ville när jag var liten.
Så jobbar vi med nyheter