Konst ska gärna provocera, anser Rolf H Reimers. Därmed inte sagt att allt blir bra konst enbart för att den är provocerande. Men som konstnär ska man bryta mot regler, få människor att se saker och sammanhang på ett nytt sätt, få upp ögonen för fenomen.
Där har grafittikonstnären Carolina Falkholt med sitt verk i Nyköpings nya högstadieskola lyckats väl, konstaterar han.
– Det kan ju sägas vara väldigt bra konst eftersom folk har reagerat. Samtidigt förstår jag att det ibland finns behov av fina, föreställande bilder. Men det kanske inte är konst på samma sätt.
I hans kombinerade bostad/ateljé/kontor i den tidigare skolan i Husby Oppunda, "600 kvadrat, det är väl lagom för en person", säger han och skrattar, finns det gott om exempel på både lättsmält och mer krävande konst.
De bilder som nu är aktuella för utställningen i NK-villan hör till den förra kategorin. De enskilda motiven känns igen från sociala medier där många användare lägger upp bilder på sina egna fötter i olika miljöer för att visa: Här har jag varit!
– Ja, nu är det så populärt att det är dags för mig att sluta, skämtar konstnären och förklarar att bilderna är tagna under sex sju års tid i bland annat Tanzania, Gotland och på snöiga sörmlandsvägar.
– Man tittar mest ner för att undvika att gå på saker. De här bilderna visar vad fötterna såg.
Sammanfogade bildar fotografierna nya, mosaikliknande mönster. På lite håll ser en del av dem ut som mattor.
En annan slags upprepning finns i hans sekvenskonst med grafiska blad. Till exempel i serien 266, där just 266 enskilda bilder kanske, men bara kanske, skapar en större bild.
Nu blir Rolf H Reimers lite retfullt hemlighetsfull.
– Jag har haft en idé om att köparen ska få veta det när väl den sista bilden är såld. Varje bild är ett konstverk i sig, med olika färger och mönster, men det kan även bli en enhet. Man bör rama in sin bild så att det går att vrida på den då och då, för det finns inget självklart sätt att hänga den på.
Hur han tar betalt för bilderna är också en lek, nu med konstmarknaden och värdestegringen på olika verk.
– Den första bilden sålde jag för 500 kronor, alltså med ren förlust. Därefter har jag lagt på 20 kronor för varje sålt blad. Bilderna blir som aktier och i slutänden blir priset okej, säger han, och tillägger samtidigt att den bästa köparen är den som tycker om och hänger upp sitt konstverk.
För liksom många konstnärer har han inte främst talang för att sälja sina alster dyrt, även om han konkret vet att den taktiken fungerar.
– Min nu bortgångna hustru hade en butik med konsthantverk i Gamla Stan. När hon hade föremål som inte blev sålda placerade hon om dem i första hand så att kunderna skulle se dem bättre. I nästa läge höjde hon priset rejält. Då blev de alltid sålda.