Med frisk fart mot julen
Den lokalt förankrade kören Camerata Nicopensis får då sjunga ihop med musiker på tidstrogna instrument. Och resultatet brukar bli storartat, det minns vi från tre tidigare framföranden av Monteverdi och Bach.
Storslaget blev det också i går kväll, när de tre första kantaterna i Bachs Juloratorium fick ljuda inför fulltalig publik i Alla Helgona kyrka.
Där fanns kraften och sångglädjen i den inledande körens jubel. Och styrkan från de kungliga instrumenten pukor och trumpeter växlade fint med de milda flöjternas drillar.
Och just denna växling kom att prägla kvällen: starkt mot svagt, majestätiskt mot inåtvänt. Och om man så vill världsligt dansant i tretakt mot religiöst allvar i koralerna. För Bach lånade ju av sig själv från ett par världsliga kantater. Men med nya texter har sådana som Hercules och Dygden fått ge plats för själens gemenskap med Gud.
Med Ulf Söderblom som ledare fick musiken ofta lite extra frisk fart framåt. Han såg själv ut att ha roligt hela tiden, och en sådan glädje smittar ju gärna av sig. Kören lyckades nu förena det väldrillade med det uttrycksfulla. Tack för det.
Fyra betryggande kompetenta solister hörde också till (men de hade behövt lite upplättande ljus för att synas mot publiken).
Fredrik Strid överraskade mig först som evangelist med mer dramatik och energi än många tyska tenorer har på skiva. Men varför inte. Och i den stora e-mollarian fick han verkligen briljera med tonmåleriska glädjelöpningar på ord som Freude. Och vilken fantastiskt flöjtspel till av Björg Ollen!
Flöjten stöder och färgar också altens andra aria, vaggsången för Jesusbarnet, här möjligen i raskaste laget. Och om någon vant sig vid en stor altrösts värme klingade Katarina Böhm snarast instrumentalt, inte kyligt för den skull, och rent och vackert, kanske med dragning åt den idag vanliga manliga altrösten i detta parti. I den reflekterande tredje arian växlade hon fint med fiolsolisten Ann Wallström, men här kunde faktiskt övriga instrument kännas bastunga till.
Marie Alexis ljusa sopran gick fint ihop med Mathias Brorsons basröst när hennes koral växlar med hans kommenterande recitativ. Han hade också den välbehövliga höjden för partiet, dock även några orenheter i klang och uttal. Och i den stora duetten ryckte det alltför mycket i den snabbt tagna tretakten mellan musiker och sångare.
Annars hördes få missar och desto mer av skickligt spel på gamla blåsinstrument av olika slag. Urban Eriksson var bländande på barocktrumpet, som solist och ledare för den läppvirtuosa trion. Och jaktoboerna fyllde andra delen med folklig och pastoral stämning. En oersättlig klang!
Allt som allt en storsatsning, alltså. Men i sant kristlig anda slutade nu tredje delen ödmjukt med bönen att Himmelens Herre måtte höra de enkla orden (das Lallen) och tycka om de matta sångförsöken. Minsann!
Så jobbar vi med nyheter