Med full kraft i dramat

Det tål att upprepas vilken tillgång Culturum blivit för Nyköpings musikliv. Stadens egna sångare och musiker har här sporrats att flytta fram gränserna för det möjliga; från senare år kan nämnas Brahms tyska rekviem och Orffs Carmina Burana.
Och så kan staden nu erbjuda rätt inramning för gästspel. Artister som Jonas Gardell säljer då slut av sig själva, medan en symfoniorkester inte nödvändigtvis lockar publik så det täcker utgifterna. Tyvärr!
Hur det gick med ekonomin i lördags vet jag inte. Något hundratal till kunde vi varit i publiken, men så var det sportlov och dessutom inte så länge sedan just Ein deutsches Requiem framfördes i Culturum.
Men en svårslagen upplevelse blev det att se och höra de medverkande: en sammanslagen kör på åttio man och en nästan lika stor symfoniorkester, elever visserligen vid Musikhögskolan men det var inget man tänkte på. Hoppas de kan återkomma!
Kvällen innan hade de gjort Brahms i Gustaf Vasa kyrka i Stockholm, men någon trötthet kunde inte höras. Och om en kyrka ger ökad värdighet åt detta verk, så kunde vi i Culturum höra alla detaljer i Brahms orkestrering och stämföring. Härligt!
Fem kontrabasar plus celli lade grunden med värme och stabilitet, ibland förstärkta av den mörka kontrafagotten, och på träblåsets och småfiolernas lyster fanns inget att klaga.
De fyra valthornen klarade galant sin position längst till vänster, och gav tillsammans med basuner, tuba och de två (platta) trumpeterna en otrolig kraft och klangbredd åt Brahms alla dramatiska utbrott, som dirigenten Cecilia Rydinger Alin släppte fram men också bokstavligen höll i med fast hand. En imponerande ledare!
Körsångarna hade också fantastiska volymresurser för sjätte satsens uppståndelsetro och dödsförnekande, det som nu blev så omskakande och hela verkets kärna. Vilken fröjd sedan med 23 unga sopraner som ännu orkade i slutets saligprisning av de döda.
Men kören kunde också sjunga svagt och med tydlig textning som i Seelig sind eller i övergången Ich hoffe i tredje satsen. Och klangen ljusade de fint vid So seid nun geduldig.
Lite funderade jag i fjärde satsen om de sjöng väl uttryckslöst till orden om Herrens ljuvliga boningar, men tempot togs här också rörligt.
Andra satsens fåfänglighetsbudskap har väl aldrig någon tagit så långsamt, med risk för effektsökeri ihop med pukorna så markerade. Men vilket slut med evig glädje och jubel!
Av solisterna lyckades Erika Roos bäst med tätt legato och fri höjd à la Gundula Janowitz, men gärna mer konstlöshet i just detta solo om möjligt. Andreas Lundmark är på väg men ännu med för vek höjd och volym.
En nästan färdig solist, Anna Lindgren, mötte vi allra först i Vladimir Soukups trombonkonsert med temperament och teknik i mängd, dock med för lite machotryck att riktigt lyfta denna ganska bleka musik.