Ljussättningen hjälpte till att fokusera på de medverkande. Och två stora silverkandelabrar glittrade av tända stearinljus. Extra bra kändes det förstås också att hälften av biljettintäkterna skulle gå till kyrkans hjälpverksamhet. Det behövs säkert i dessa bistra tider.
Idén bakom konserten är inte ny men den fungerade bra. Alltså att låta en lokal kör samarbeta med ett etablerat folkrockband, som har en julsångsrepertoar med sig.
Det betydde också att den som ville kunde köpa gruppens julskiva, men heder åt West of Eden för att vi också fick höra sånger som de aldrig tidigare gjort för publik.
Ja, hela kvällen kändes ovanligt fri från kommersialism och desto mer fylld av värme och glädje, som passade så fint in i kyrkan. Trummor och elbas lade visserligen en rejäl rytmisk grund ibland, men ljudbilden var ändå mest skönt behaglig och så distinkt som det går i denna kyrka.
Ännu lite mer keltiskt hade jag väntat mig, men här hördes ibland smattrande irländsk ramtrumma och även tin whistle
i en låt. Och Lars Bromans snärtiga spelmansfiol tog ibland elegant kommandot med de typiska snabba rytmerna från jigs och reels.
Mest tongivande i gruppen var Jenny och Martin Schaub, som arrangerat och skrivit en del nytt och dessutom sjöng solo på det där irländskt berättande sättet. Men när de sjöng Soul King lät de också som de stora namnen från 70-talets gitarrbaserade sångare.
Oxelökören hade nog lite för lite att sjunga men var väl förberedd för sin mestadels ackompanjerande uppgift och spred verkligen glädje med sina Falalalala i Deck the Halls. Och lyckades även lyfta Kate Rusbys annars enformigt upprepade Sweet Bells till en effektfull slutkläm.
Med glädje inför julen
Många goda krafter hade slagit sig samman för att ordna konserten i lördags kväll i S:t Botvid. Nästan fullsatt blev det i kyrkan, och där spreds en varm gemenskap genom sången och musiken.
Så jobbar vi med nyheter