Men så håller Maxida Märak på att göra sig ett namn som en politiskt medveten artist med många uttrycksmedel. Hon är lulesame och kommer från Jokkmokk och har hittat själsfränder i sitt band, som spelar amerikansk bergsmusik men också egna nya låtar i denna anda.
Kopplingen är förstås solklar med den vite mannen som exploaterar ursprungsbefolkningens land. Rika företag som skickar gruvarbetare ner i underjorden efter amerikanskt kol respektive svensk järnmalm. Ägare bor långt bort och gömmer sitt ansvar bakom fasader av bolag.
Härligt, tycker jag, med artister sjunger med hjärtat och kan knyta näven av ilska och skippar det där med att bli berömda till varje pris. Som kan sjunga och spela tekniskt bra som tusan men inte bara som show. Som vågar stå för att allt är politik.
Alltså fick vi klassiker som Darling Corey översatt till samiska. Och sången om kolgruvorna i Harlan, som man aldrig kan lämna levande. Bluegrass music, javisst, men väldigt mycket i moll och med smärta och bluesfeeling denna kväll. Inte bara att käckt hoppa upp på det tuffande tåget och lämna hålan man är född i för större äventyr.
Visst kunde solen skina på rätt sida av berget i en låt, och Mikael Grund hade här en härligt hög och ljus röst. Men hans bandkompis Jonas Kjellgren var desto intensivare i sången och med mörkare texter: Hur kan ni sälja det som är mitt?
Men kvällens fokus låg ändå på Maxida Märak. Inte med så mycket jojk som jag hoppats på. Men spännande när hon tonsatt känslan av farlighet, som när naturen svänger från sol och snö till livshotande storm. Låt er alltså inte luras om ni bara sett hennes video med snövidder och forsande vatten och renskötsel och norrsken.
Låt er heller inte luras av att hon inte är så lång för hon är stor och stark. Och de stora guldringarna i öronen gör henne inte till könsobjekt. Det finns de som trott de kan trampa på henne som minoritet med dumma inlägg på Internet. Men det vänder hon till sin fördel att de ändå bryr sig om hennes budskap. Extranumret blev den bästa rapp jag hört från en stark individ som säger ifrån.
Arrangerade gjorde Folkhögskolan och Scenkonst Sörmland.