Med känsla för former
Lenny Clarhälls djurskulpturer ser ut att vara huggna i sten. Men skenet bedrar. Allt är gjort i trä, som med hjälp av verktyg, sågspån och färg fått ett helt annat uttryck. Fusk alltihop, konstaterar Lenny Clarhäll som nu ställer ut på Konsthallen i Nyköping.
Hästen finns i verkligheten, och brukar ensam gå omkring och beta på en äng nära Lenny Clarhälls hus i Hölö. Nu har han blivit skulptur och under sommaren kan man betrakta honom på Sörmlands Museums Konsthall.
Jag är övertygad om att han är huggen i sten. Ända tills jag försiktigt knackar på hans
trinda mage.
Trä, avslöjar Lenny Clarhäll. Jag arbetar bara i trä och brons. Sten är helt ointressant. Det passar mig inte alls.
Trälukten brukar avslöja
honom, säger han. Annars gör Lenny sitt bästa för att kamouflera materialet.
Trä är så förföriskt. Jag vill bryta den stämningen genom att gömma och förvandla träet. Det är inte materialet utan formen som ska stå i centrum.
Ponnyn, som bär namnet Melankoli, har först bearbetats med grova raspar och sedan målats i svart och vit lasyr i många lager. Allt för att träkänslan ska försvinna. En sovande leopard i närheten har fått en ytbehandling av sågspån, gips och målarfärg.
Det är överhuvudtaget gott om djur i Konsthallen. Hästar, älgar och andra välbekanta
arter, men också sådana rariteter som varulvar och enhörn-ingar.
Den vackra och storslagna utställningen har fått namnet Tigern i Svanavattnet efter ett gammalt barndomsminne.
Som liten pojke var Lenny sommarbarn vid sjön Svanavattnet i södra Lappmarken
och alldeles övertygad om att en tiger brukade stryka förbi utanför sovrumsfönstret under de ljusa sommarnätterna.
Jag fantiserade om hur den där tigern smög förbi så man bara såg ryggen på den.
Barndomsfantasin resulterade i en skulptur som Lenny ställde ut på Galerie Doktor Glas 1976.
Den utställningen fick så nedgörande kritik att jag bröt sönder konstverket efteråt. Men nu när jag fick möjlig-
heten att ställa ut här i Nyköping bestämde jag mig för att rekonstruera min tiger och göra en utställning om myto-logiska djur.
Det är nog ingen slump att Lenny Clarhäll knyter ihop motivsäcken på det här sättet. Sommarens utställning i Nyköping kan bli hans sista.
Jag tror att jag ska sluta jobba nu. Jag är 68 år och känner mig trött och gammal. Dessutom vill jag ha tid för mina barnbarn. Men man vet aldrig. Jag har försökt sluta
tidigare, men inte lyckats.
Lenny Clarhäll hör till Sveriges mest kända skulptörer. Hans monumentala verk finns bland annat på nya Göteborgs-
operan, i Konserthuset i Linköping och på Historiska
Museet i Stockholm.
Fast egentligen var det
målare han skulle bli.
Jag gick fyra år på Konstfack och tre år på Konstakademin i Köpenhamn, men de hade aldrig haft en så färgblind elev. Till slut sa min lärare åt mig att prova på skulptur i stället, berättar Lenny och skrattar.
Känslan för trä fanns i generna. Både pappa och farfar var möbelsnickare. Kanske hade Lenny också varit det, om inte familjens möbelsnickeri brunnit ner till grunden när han var tio år.
Min familjs stora tragedi.
Ett annat arv från pappa och farfar är arbetsdisciplinen. Varje morgon klockan halv åtta börjar Lenny arbeta och där står han sedan med avbrott för mat fram till kvällen.
Pappa gick till jobbet varje morgon klockan sju, och den rytmen och arbetsmoralen har jag ärvt.
Inför utställningen i Nyköping har det dock blivit längre dagar än så. Lenny känner sig sliten just nu, säger han och ser fram emot att vara ledig. Men i höst väntar ett spännande och annorlunda uppdrag. Tillsammans med kollegorna Charlotte Gyllenhammar och Dan Wolgers ska Lenny göra ett nytt sidoaltare till Linköpings Domkyrka.
Ingen av oss har arbetat med kyrklig konst tidigare, så det är lustigt att de valde just oss. Men det ska bli väldigt spännande.
Och efter altaret kan det som sagt vara dags för pension, tycker Lenny.
Hur känns det?
Det är lite vemodigt. Men jag tycker mycket om Nyköping och det här museet, så jag kunde inte fått en bättre final.
Så jobbar vi med nyheter